Samtalet i Bryssel i går mellan det ryska gasbolaget Gazprom och dess ukrainska motpart Naftogaz ledde inte ur dödläget. Fortfarande är gasleveransen strypt till flera europeiska länder och samtidigt som det avgörande mötet bröt upp utan resultat kom rapporter om dödsfall till följd av kylan.
Konflikten förefaller vara en om pengar – om hur mycket Ukraina ska betala till Ryssland för gas. Även om reda pengar inte är helt oviktiga i kristider som dessa, handlar det på djupet om något helt annat: det är ytterst en krigföring med naturresurser vi ser.
Ukraina anklagar Ryssland för att ha stängt av gasen. Ryssland å sin sida menar att det är Ukraina som har stängt av den ryska gasen till övriga europeiska länder som passerar Ukraina.
Konflikten handlar i detta skede om vem som vinner slaget om verklighetsbeskrivningen. Ryssland gör allt i sin makt för att gå segrande ur propagandakriget och framstå som en stabil och trovärdig elleverantör till Europa. Anledningen är förstås de nya gasledningar som Ryssland vill bygga för att kunna förse olika EU-länder med energi direkt, utan att behöva använda infrastruktur i antagonistiska länder. Den pågående schismen förstärker inte Rysslands trovärdighet, men sanningen att säga har landet redan vunnit en delseger i och med det avtal som det har slutit med Tyskland om gasledningen Nord Stream.
Det är svårt att egentligen veta vem av Ryssland eller Ukraina som stängde av vad först. I dagsläget bör fokus ligga på hur en framtida stabil lösning ska se ut för att undvika fler katastrofer. Därför är det viktigt att EU sluter upp som en enad aktör och medlar med en långsiktighet för ögonen. Om kortsiktiga och/eller nationella intressen får styra i energikonflikten finns risken att Rysslands makt över Europas energitillförsel ökar och därmed också de framtida utpressningsmöjligheterna. Scenariot är allt annat än betryggande för EU.
Att just Ukraina hamnar i skottlinjen den här gången är ingen överraskning. I botten av gaskonflikten ligger förstås det faktum att Ukraina under de senaste årens politiska konvulsioner har förvandlats från rysk lydstat till ett västinriktat land med självständiga politiker. Det är mellan den ryske premiärministern Vladimir Putin och den ukrainska premiärministern Julia Timosjenko, en av den orangea revolutionens förgrundsgestalter, som de hårda orden utväxlas.
Om Ukraina med trovärdigheten i behåll ska kunna fortsätta närma sig EU måste alla misstankar om att Naftogaz stängde av gasen för att misskreditera Ryssland undanröjas. Än viktigare är att unionen markerar mot Gazprom och Ryssland, som tidigare har lovat att inte använda gasen som politiskt medel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
