Ledare När SD korrigerar Pehrsons kritik mot partiet och Liberalerna omedelbart pudlar blir det tydligt vem som håller i taktpinnen i högersamarbetet.
I helgen valde Johan Pehrson att ta bladet från munnen. I en intervju klagade han över att det minsann inte är Liberalerna som tagit in en massa extremhögerpolitik i Tidöavtalet. Han kallade det för en ”brun sörja”.
Väl talat av den liberale partiledaren. Men vän av ordning frågar sig ändå: varför valde han då att samarbeta med dem? Hyser Johan Pehrson någon slags märklig hatkärlek till politikens ”bruna sörja”?
Det brukar liberala ledare inte göra. De brukar istället tänka; den där bruna sörjan ska vi inte understödja. Inte ge makten.
Men Johan Pehrson och den liberala partiledningen tänker tvärtom. De tänker: SD är brun sörja, alltså ser vi till att ge dem makt, eftersom det är så otroligt mycket värre att samarbeta med Socialdemokraterna.
För många, inte minst tidigare aktiva inom Liberalerna, är detta vägval just nu en av politikens stora gåtor.
Nu blev Pehrsons kritik av sin samarbetspartner dock inte så långvarig. Sverigedemokraten Björn Söder krävde nämligen snabbt en ”korrigering”.
”Om man vill sitta kvar i regeringen bör man nog överväga vad och hur man säger om regeringsunderlaget och de avtal som ingåtts – såvida man inte blivit feltolkad och då bör man påpeka det. Jag förutsätter att @JohanPehrson korrigerar sina uttalanden”, skrev han på Twitter.
Strax därefter meddelade SD att Liberalerna hade bett om ursäkt på ”flera olika nivåer i partiet” och att de var nöjda. Misstaget hade rättats till.
Så, vad säger Liberalerna nu? Är de brun sörja eller inte?
Det går inte att komma ifrån tanken att Pehrsons utspel inte handlade så mycket om realpolitik som om det interna spelet i Liberalerna. På lördag samlas Liberalerna till en extra partistämma för att formellt välja Pehrson till partiledare. Än så länge har han inte fått den formella stämpeln eftersom hans företrädare avgick så kort inpå valrörelsen.
Det finns idag ingen högljudd intern opposition mot partiledningens vägval. De som talade om ”röda linjer” mot Sverigedemokraternas politik har antingen lämnat eller också valt att finna sig i den interna majoritetens beslut.
Men det känns förstås bättre för partiledaren att möta partiet om han gjort en verbal och till intet förpliktigande markering mot SD. En del kritik skulle undvikas på det viset.
Så var nog planen. Problemet är väl att den snabba pudel partiet gjorde efter Björn Söders tillrättavisning helt tog udden av Pehrsons första uttalande.
Nu fick det istället effekten att maktrelationen inom högeralliansen blev ännu tydligare. Det är SD som håller i taktpinnen. De andra låter sig dresseras.
Och den stora gåtan blev ännu större.
Hur kan Liberalerna tro att de får igenom mer liberal politik om de samarbetar med en ”brun sörja” än med alternativet, vänsterut.
Svaret är väl att det som verkar vara en svårlöst gåta, eftergifterna och samarbetet, tyvärr inte är någon gåta alls: Liberalerna och Johan Pehrson år 2022 kan helt enkelt inte på något avgörande sätt sägas vara särskilt liberala.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
