Gåtan Miljöpartiet

ledare Miljöpartiet sladdar i opinionen, trots att partiet borde blomstra när debatten om klimatet blir allt större. Kan det ha att göra med otydlighet eller felriktad välvilja? Eller handlar det rentav om bristande ledning? 

Hösten 1980 samlade Per Gahrton några personer i sin lägenhet i Nacka. Frågan var om det var dags att bilda ett nytt parti.
Gahrton själv hade precis lämnat Folkpartiet, där han länge känt sig som en främling. Året därpå bildades Miljöpartiet, bara något år efter Die Grünen bildades i Tyskland, och 1988 gjorde partiet entré i riksdagen. Partiets nyvalda riksdagsledamöter tågade från kansliet på Urvädersgränd till Riksdagshuset tillsammans med sambabandet ”Banancompaniet”. Framgången i valet 1988 var sensationell. Sverige fick sitt första nya riksdagsparti på 70 år. Det tog Kristdemokraterna 27 år att komma över fyraprocentsspärren, för Miljöpartiet bara sju år. Och Miljöpartiet tycktes representera något helt nytt.
Partiet stod för ett nytt ideologiskt alternativ. De gröna var varken vänster eller höger, och ville inte liera sig med de socialistiska partierna eller de borgerliga partierna. Inspirationen till den gröna ideologin kom från miljö- och fredsrörelsen.
Den hade också ett starkt inslag av decentralism och deltagardemokrati, med krav på mångfald och jämställdhet. ”Litet var vackert” i gröna ögon. Centralisering var något negativt, vare sig den var statlig eller kapitalistisk. Där någonstans fanns också ett starkt civilisationskritiskt element som kan sammanfattas i begreppet ”ekologism”. Den hade både konservativa element och radikala inslag, i en grön mix.

Varför ser vi ingen Greta-effekt i de svenska opinionsmätningarna?

Fyra decennier senare är opinionsläget inte så ljust. Partiet är nu inne i den yngre politiska medelåldern. De tyska föregångarna ökade starkt i senaste valet och kommer förmodligen att ingå som en stark partner i nästa regering. Här hemma framstod Miljöpartiet nyss som ett framgångsrikt parti som hade framtiden för sig. I valet 2010 fick Miljöpartiet 7,34 procent och blev tredje största parti. I Europavalet 2014 röstade hela 15,41 procent på partiet. Det var klang och jubel i den gröna rörelsen.
Men i förra riksdagsvalet landade Miljöpartiet på modesta 4,41 och i SCB i maj i år låg partiet på 3,09 procent, alltså klart under fyraprocentsspärren. Vad har De gröna i Tyskland gjort som Miljöpartiet i Sverige misslyckats med? Feministiskt initiativ var mycket nära att komma in i riksdagen 2014, men deras väljare har inte gått till Miljöpartiet. I stället är det Vänsterpartiet som attraherar radikala och kulturliberala storstadsväljare.

Samtidigt har Miljöpartiet blivit högerns slagpåse och Sverigedemokraternas främsta hatobjekt på den politiska scenen. Partiet känner sig av lätt insedda skäl mer hemma på vänsterkanten än i det konservativa blocket. Miljöpartiet lyfter också fram rättvisefrågorna mer konsekvent än tidigare. Högerns attacker riktar sig mot partiets miljöpolitik, liberala flyktingpolitik och otydliga positioner i de laddade frågorna om gränser och värderingar i ett mångkulturellt samhälle.
Miljöpartiet var länge en underdog men uppbär nu den yttersta regeringsmakten. Det har varit en rätt svår resa för de gröna, eftersom självbilden från de första åren möjligen dröjer sig kvar. Miljöpartiet har inte längre någon fribiljett till positiv mediehantering. En motion som kräver att det ska vara 15 minuters ”klimatnytt” i alla längre nyhetssändningar i public service har inför helgens partikongress fått stor uppmärksamhet och berättigad kritik. Alla partier har sina obskyra idéer och tvingas hantera problematiska motioner. Det märkliga här är väl att just den här motionen fick så pass stark uppbackning att den skickades ända vägen till partiets kongress. Men partiets ledning har förstås avslagit den. Det hela framstår ändå som en ödets ironi.

Det finns två sätt att förhålla sig till allt detta. Det ena är att skylla på andra. Miljöpartiet är inte det enda parti som tappat stöd under samarbete som junior partner i en regering. Många miljöpartister har valt att lägga skulden på regeringspartnern Socialdemokraterna som hela tiden tvingat de ”goda krafterna” i Miljöpartiet till underkastelse. Per Gahrton har flera gånger framfört sådana tankegångar. Samtidigt är kompromissen politikens arbetsmetod och en tvingande nödvändighet för alla som ger sig in i leken. Ett bittert men talande exempel på den här reflexen i Miljöpartiet var Gustav Fridolins artikel i Arbetet: ”Vad är det för sossemonster jag varit med och skapat?”
Man frestas att citera Matteus: ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga.”
För tillbakagången kan förklaras också av Miljöpartiets egna tillkortakommanden. Omläggningen av migrationspolitiken 2015 var nödvändig utifrån dåvarande förutsättningar, men uppfattades av Miljöpartiet som ett totalt svek, och blev därmed en stor belastning för partiet.

Miljöpartiet har varit föregångare för ökad mångfald i politiken. Men sedan avgick Mehmet Kaplan från regeringen efter att vid flera tillfällen ha träffat företrädarna för en turkisk islamistisk rörelse. Vad allt detta kokar ned till är inte helt lätt att säga. Kan det ha att göra med otydlighet eller felriktad välvilja? Eller är det rentav fråga om ett ledarskapsproblem och brist på kontinuitet med alla dessa byten av språkrör och folk på ledande poster i partiet? Alla gör misstag. Men det gäller att lära sig av dem. Som alltid handlar det även i politik om att hålla hjärtat varmt och huvudet kallt.
Miljöpartiet behövs i svensk politik. Inte minst som en radikal och pragmatisk pådrivare för klimatomställningen. Snart åker miljö- och klimatminister Per Bolund till Glasgow i Skottland för att representera Sverige vid FN:s viktiga klimatkonferens. Den som bär klimatfrågan kommer att ha en fördel. I de tyska och norska valrörelserna var klimatet en central frågeställning.
Men varför ser vi ingen Greta-effekt i de svenska opinionsmätningarna? Den frågan ställer sig säkert många i Miljöpartiet. För det som en gång bar in Miljöpartiet i riksdagen borde också vara det som räddar kvar de gröna den här gången.