Gaza är bortom ord

Men vi kan inte tillåta oss att bli handlingsförlamade av ilskan.

”Situationen är värre än något jag kunde föreställa mig” säger Jan Egeland, chef för den norska flyktinghjälpen och en av de viktigaste humanitära aktörerna som desperat försöker hjälpa civilbefolkningen i Gaza att överleva. Jan Egeland beskriver en befolkning som pressats till bristningsgränsen, under ett besök i norra och centrala Gaza möter han människor som har gått dagar utan mat, ”dricksvatten finns ingenstans att hitta. Det är scen efter scen av absolut förtvivlan.”

Situationen är bortom ord. Ändå är det ord vi måste finna. För att uttrycka vår sorg, förtvivlan, avsky inför det som sker.

Därför är det särskilt smärtsamt att bevittna den svenska regeringens vägran att agera

Hur kommer vi att se på Israels attacker mot Gaza med bomber, stridsvagnar, krypskyttar? Hur kommer vi att benämna en krigsföring där 70 procent av de dödade är kvinnor och barn? Vad ska vi kalla Israels systematiska förstörelse av den civila infrastrukturen i hela Gaza? Hur ska vi tolka att skolor bombats sönder, att samtliga universitet attackerats, att inget sjukhus lämnats oskadat och att flera inte längre går att använda överhuvudtaget. Hur kan det – som IDF hävdar – vara ett legitimt mål för en stridande part att förstöra samtliga vattenverk, så att människor inte kan få tag på rent vatten att dricka, mänskligt avskräde rinner längs med gatorna utan att ha någonstans att ta vägen, det är inte bara ovärdigt utan ett direkt hot mot människors liv. Vi famlar efter sätt att beskriva den avsiktliga utsvältningen, de vuxnas tärda ansikten, de håglösa barnen som sitter framför ruiner och försöker tigga ihop några shekel till en bit bröd.

Som Jan Egeland skriver: ”Detta är inte på något sätt ett lagligt svar, en riktad operation i ’självförsvar’ för att upplösa väpnade grupper, eller krigföring som är förenlig med humanitär rätt. Vad Israel gör här, med vapen som levereras från väst, är att göra ett tätbefolkat område obeboeligt för nästan två miljoner civila.”

Vi kan inte tillåta oss att bli handlingsförlamade av ilskan, sorgen, avskyn. Inte heller av komplexiteten, konfliktens djupa rötter: just detta förpliktigar oss att agera nu, eftersom det som görs nu, eller oförmågan att handla, kommer att prägla Gaza, Israel, Mellanöstern, hela världen långt in i framtiden.

Därför är det särskilt smärtsamt att bevittna den svenska regeringens vägran att agera.

Som undertecknare av konventionen mot folkmord har Sverige förbundit sig att förhindra och bestraffa folkmord. Bevisen i det rättsfall som har presenterats för Internationella domstolen i Haag borde vara tillräckliga för att Sverige ska agera – om det fastställs att detta utgör folkmord också i juridisk mening kommer det att vara för sent.

Sverige borde använda sig av de påtryckningsmedel som vi har tillgång till, och ansluta sig till de 163 civilsamhällesorganisationer – däribland Palmecentret – som kräver att EU ska frysa associeringsavtalet med Israel. Det är tydligt att Israel bryter mot den grundläggande Artikel 2 i associeringsavtalet, som ålägger parterna ”respekt för principer av demokrati och mänskliga rättigheter”. Sverige borde som ett första steg kräva att kommissionen påskyndar den pågående utredningen av Israels efterlevnad av Artikel 2.

Den nuvarande svenska regeringen har övergivit en stolt svensk tradition av försvar för folkrätten. Istället för att agera eldar ledande företrädare på polariseringen i konflikten, den har blivit en del av SD-regeringens kulturkrig, och det förhindrar regeringen att ens ta emot patienter från Gaza för vård i Sverige.

”Situationen är värre än något jag kunde föreställa mig”. Ändå kan den bli ännu värre. Sverige måste agera nu.