ledare Arbetslösheten slår i alla befolkningsgrupper, men hårdare mot vissa, precis som covid-19. Även här kostar det mera att agera sent. Det handlar inte om antingen eller. Vi behöver en Arbetsförmedling som klarar både och.
I en naturkatastrof som pandemin måste Arbetsförmedlingen räcka till för både nyinskrivna och en växande kö av långtidsarbetslösa.
Att äldre arbetssökande dessutom sorterats bort från myndighetens priolista är allvarligt och måste rättas till.
Rekordhöga varseltal och snabbt stigande arbetslöshet – pandemins påverkan har varit dramatisk. Även om regeringens och samarbetspartiernas många krispaket har dämpat ökningen har 2020 och 2021 varit svarta år för arbetsmarknaden.
Mer än en halv miljon människor är inskrivna som arbetslösa, drygt 80 000 fler än i fjol. Långtidsarbetslösheten, som även strax före pandemin var besvärande hög, riskerar att bita sig fast på en ännu högre nivå.
Våren 2021 har 180 000 personer varit utan arbete över 12 månader och drygt 100 000 arbetslösa i mer än ett halvår.
Nu drabbas även människor som tidigare inte varit i riskzonen, med färska kunskaper och längre utbildning. De grubblar inte längre över om de otrivs eller inte med hemarbete, vad man ska ha på sig för det digitala jobbmötet, eller hur livspusslet bäst ska läggas. Allt handlar om att få tillbaks sitt sociala sammanhang och en lön att leva på.
Nu visar en färsk granskning att myndigheten under flera år prioriterat bort en av sina mest behövande grupper.
Arbetsförmedlingen ställs med pandemin inför ännu större utmaningar. De ska hjälpa alla som nyss mist jobbet och samtidigt klara sitt kärnuppdrag – grupperna som står längre bort från arbetsmarknaden. För närvarande tre av fyra inskrivna.
Arbetsförmedlingens generaldirektör tycker att jobbet går framåt och pekar bland annat på att mer än dubbelt så många matchades mot fristående aktörer jämfört med 2019. Hon har förstått de politiska vindarna hos majoriteten i riksdagen. Arbetsförmedlingens ledning tvingas prioritera privatiseringen istället för att bekämpa långtidsarbetslösheten.
Visst har Maria Mindhammar rätt i att tidiga insatser är nödvändigt för att motverka att de långtidsarbetslösa blir fler.
Det är nu det ska laddas inför att konjunkturen vänder.
Därför är också bra att regeringen och samarbetspartierna öppnar för deltidsstudier för den stora gruppen långtidsarbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantin, i alla fall för dem under 57. Precis som TCO:s ordförande Therese Svanström säger så är utbildning en nyckel.
Men samtidigt leder myndighetens inriktning till att de långtidsarbetslösa ännu en gång ställs åt sidan. Det visas av att antalet extratjänster i offentlig sektor visserligen ökat kraftigt men har långt kvar till nivån före M-KD-slakten.
Många kommuner är fortfarande missnöjda med samarbetet och tycker att staten släppt sitt ansvar för de långtidsarbetslösa till kommunerna, utan att resurserna följt med. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) vill se närvaro i varje ort i hela landet, men dit är det alltså ännu långt.
Efter de kraftiga neddragningarna via budgeten för 2019 har visserligen kontor öppnats igen och ny personal anställts, men långtifrån tillräckligt för att fylla behoven. Idag finns bara 88 fast bemannade kontor i landets 290 kommuner. AF-skyltarna har ofta plockats ner där de behövs som bäst.
Om resurserna varit tillräckliga och antalet arbetsförmedlare större hade myndigheten inte behövt lämna tillbaks 9,5 miljarder som de fått för att hjälpa långtidsarbetslösa tillbaks till arbetsmarknaden, men inte kunnat använda på grund av personalbrist. Detta eftersom »inskrivningen av nyanmälda måste prioriteras«, som AF skriver i sin årsredovisning.
Tala om uppochnervända världen!
Och nu visar en färsk granskning från Riksrevisionen att myndigheten dessutom under flera år prioriterat bort en av sina mest behövande grupper, arbetssökande mellan 55 och 64 år.
Precis som i pandemin är åldern en riskfaktor för att drabbas extra hårt. Ändå bortser både Arbetsförmedlingen och regeringen från åldersperspektivet när de styr och planerar verksamheten. Därmed riskerar äldre arbetssökande att inte få det stöd de behöver och att tiden i arbetslöshet förlängs.
En puff på rätt arbetsgivare kan vara det som behövs. Men även detta har AF försummat just för äldre långtidsarbetslösa, skriver Riksrevisionen: »Arbetsförmedlingens övergripande verksamhetsplaner innehåller varken mål, resultatmått eller uppdrag som rör faktorn ålder eller gruppen äldre arbetssökande«. Och regeringen har med detaljstyrning av vilka utsatta grupper som ska prioriteras bidragit till bortsorteringen.
Arbetsförmedlingen behöver med andra ord även stärka arbetet mot åldersdiskriminering på många nivåer, och får börja med att städa trappan uppifrån. Uppdraget till AF går helt stick i stäv med pensionssystemets inriktning att arbetskraften ska jobba allt längre.
I en av de värsta arbetsmarknadskriserna i historien måste vi kunna använda Arbetsförmedlingen så att människor inte hamnar i en så långvarig arbetslöshet att de blir sjuka, bittra, tvingas pensionera sig i förtid.
Arbetslösheten slår i alla befolkningsgrupper, men hårdare mot vissa, precis som covid-19. Även här kostar det mera att agera sent.
Det handlar inte om antingen eller.
Vi behöver en Arbetsförmedling som klarar både och: Matcha nya arbetslösa till anställning och hjälpa långtidsarbetslösa till sysselsättning. Som inte ger upp hoppet även om den som står allra längst bort.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
