Ge oss tillbaka tiden och eftertanken

”Det var länge sedan jag kände mig så maktlös inför mediecykeln”, skriver Stina Pettersson.

Förra söndagen behövde jag skriva till en vän i Israel och fråga om hon och hennes familj var säkra och mådde bra. Det gjorde de, under omständigheterna. När hon och jag var sjutton blev vi kompisar, mycket för att vi båda var politiskt intresserade, vi ville vara goda anti-imperialister och vi gjorde vårt allra bästa. När jag åkte till Palestina hjälpte hennes pappa mig att komma in och ut ur Israel smärtfritt.

Vi pratade mycket om bosättningarna på Västbanken, blockaden av Gaza, högerextremismen i den israeliska demokratin. Hon betalade ett högt socialt pris när hon vägrade göra militärtjänst i den israeliska armén. Att födas i ett land i konflikt ställer höga krav på en, vissa klarar det bättre än andra. Jag blev väldigt lättad när hon svarade i söndags. Egentligen tror jag att jag hade behövt lägga ifrån mig min telefon efter det, men jag har varit besatt av detaljerna kring terrorn. Det är det enda jag tänkt på den senaste veckan.

Naomi Klein skrev att hon vill vara en del av en vänster i solidaritet med alla sörjande 

Det var länge sedan jag kände mig så maktlös inför mediecykeln. Jag har ett behov av klarhet som känns bottenlöst. Jag surfar och försöker förstå, fast den egentliga förståelsen inte kommer infinna sig på länge, om alls, och inte nödvändigtvis kommer påskyndas av fler push-notiser.

Baserat på vad jag ser online verkar jag inte ha varit ensam i känslan. Snabba och korrekta nyheter är viktiga verktyg för att granska makt och våld, men det som händer online är ofta något helt annat. Snabba beslut om till exempel indraget bistånd ska tas, på reflex, som för att visa att när en situation är extremt känslosam har man lika mycket känslor att twittra ut, oavsett vilka känslor det råkar vara. Att inte uttala sig snabbt om sånt man inte vet, eller om det som man inte ännu emotionellt förstått, ses som ett tecken på att man accepterar det ena eller det andra.

Elon Musks helrenoverade twitter är en katastrof. X är sämre än tidigare på att varna för känsligt innehåll. Ilska driver twitterlogiken, och nyheter och framförallt sprids där stämningar på allt för lösa grunder. Att granska informationen om terrorn ska absolut inte blandas ihop med att bortförklara eller spela ner islamistiska Hamas totala destruktivitet och hat. Tvärtom gör ursäkterna för Hamas och antisemitismen som vi sett i Sverige i veckan att det blir ännu viktigare att informationen som sprids inte ska kunna ifrågasättas.

Författaren Naomi Klein skrev förra veckan att hon i Israel-Palestina konflikten ville vara en del av en vänster i solidaritet med alla sörjande, och som valde barnet framför vapnet, oavsett vems vapen, oavsett vems barn. Det är den korrekta hållningen, och den försvåras av debattklimatet online.

I Kleins senaste bok, Doppelganger, skriver hon om radikalisering online, hur den göder konflikter och begränsar förståelse. Hur den skapar en politik som har gett upp om verklig trygghet och värdighet för alla, och istället erbjuder ett tomt hat, där det enda som erbjuds är att någon annan ska lida mer än dig. En repressiv politik som riskerar att sprida sig i rättsväsendet, skapa krig.

Terrorn i Israel och attackerna i Gaza varvas av det inhemska gängkriget, med skjutningar och sprängningar. De två våldsspiralerna är av helt olika slag, men delar tid och nyhetsvärde. Vågor av våld, chock, normalisering, upptrappning, ny våld, ny chock.

Jag tror att det göder helt fel känslor, ilska och hämnd, sånt som skapat våldet och sånt som ett rättsystem ska hjälpa oss att undvika. Vi har inte ett rättsystem för de goda tiderna, tills det exceptionellt fruktansvärda händer. Det måste stå pall mot känslorna när det är som värst, både här hemma och internationellt. Det måste ge oss tillbaka tiden och eftertanken som de sociala medierna vill stjäla från oss.