Jag förstår inte varför folk flyttar till Stockholm. Varför företag, myndigheter och organisationer envisas med att sätta upp sina huvudkontor där. Bostadssituationen är ju nu så bisarr att en frivillig flytt till huvudstaden kan liknas vid självskadebeteende snarare än självförverkligande.
För vem vill frivilligt ge sig in i en boendesituation där andrahandspriserna nu är så höga att den äter upp halva lönen för en höginkomsttagare? Som enligt DN:s statistik i samarbete med Blocket stigit med 55 procent på sex år. Där den lokala Hyresgästföreningen precis tecknat kontrakt med kommunala bostadsbolag om en »Stockholmshyra« som innebär att den redan fåfänga drömmen om att efter 15 års kötid få en hyresrätt med rimlig hyra helt grusas.
Bostadssituationen är nu så bisarr att en frivillig flytt till huvudstaden kan liknas vid självskadebeteende.
Vem vill bosätta sig i Stockholm när handpenningskontot man borde spara till rinner över från ens egen konto till de som redan äger en lägenhet? För lönerna har inte stigit med 55 procent. När kötiden till en hyresrätt, som i slutändan kommer vara lika dyr som kostnaden för att köpa, vindlar decennielånga?
Vem vill leva ett liv i evig väntan. Bland andra människors möbler, saker, år ut och år in. Aldrig få slå sig ner?
Det vill ingen.
Ändå gör jag och många andra det. För att företagen öppnar kontor på kontor i Stockholm. Statliga myndigheter fokuserar all verksamhet dit. För att Stockholm i Sverige är den enda platsen för alla de som vill göra det tidsandan lovat dem att de ska få göra. Förverkliga sig själva. Leva ut sin potential. Bli sig själva.
Förstås praktiskt, att kunna välja och vraka ur ett hav av människor som är beredda att leva som moderna vagabonder från en lägenhet till en annan, gödandes ett övre skick av de som råkade köpa tidigare eller råkade ställa sig i kö tidigare. Praktiskt, men dumt.
För snart är bostadsmarknaden så dyr och ogenomtränglig där att inte ens den mest högpresterande självförverkligaren har råd att vara här. På något vis måste ju också livet utanför arbetsplatsen levas. Och det livet finns knappt i Stockholm längre.
Jag skulle kunna mana på att bygga ännu fler hus och höja lönerna ytterligare. Skälla på Hyresgästföreningens accepterande av marknadshyror och lagstiftningen som driver upp hyrorna i innerstaden till astronomiska nivåer. Men inget av detta räcker, så länge alla Sveriges karriärister årligen kämpar om att trängas i en, i ärlighetens namn, ganska liten stad.
En klok stat borde därför börja flytta stora arbetsgivare, departement och myndigheter utanför staden. Kloka företag borde börja placera sina huvudkontor i någon av landets andra regioner. Och kloka människor borde ge upp drömmen om huvudstaden och starta nya liv och nya möjligheter på andra håll.
För Stockholm är inte Sverige. Och Sverige är inte världen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
