Nätverket för Gemensam Välfärds rasande attack på all verksamhet som inte drivs i offentlig regi har få beröringspunkter med verkligheten, skriver Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna och Claes Nyberg, vd på Friskolornas Riksförbund.
Nätverket för Gemensam Välfärds rasande attack på all verksamhet som inte drivs i offentlig regi har få beröringspunkter med verkligheten. Vi har svårt att förstå vad syftet kan vara, annat än att skrämma upp människor för att blåsa liv i en konflikt de flesta egentligen inte är så intresserade av.
Under rubriken ”Dags att byta spår” målar Gunilla Andersson, Ewa Glimhed, Ellie Cijvat och Annica Ericsson från Nätverket Gemensam välfärd upp en dystopi värre än både “Bladerunner” och “Terminator” tillsammans. Deras beskrivning av det samhälle vi lever i är blodisande: ”När vi i dag sätter oss på ett tåg kan vi inte vara säkra på att komma fram, eller ens överleva” och ”I dag är ingen längre trygg”.
Förhoppningsvis är det mycket få i dagens Sverige, om ens någon, som känner igen sig i dessa ödesmättade, men helt grundlösa, påståenden. Tågen går faktiskt, om än inte alltid i tid, och både skola, vård och omsorg fungerar väldigt bra, enligt både elever, föräldrar, vård- och omsorgstagare och de anställda. Och det gäller både dem som har valt de offentligt drivna alternativen och dem som befinner sig i den privat drivna delen av välfärden.
När de fyra skribenterna skriver om ”privatiseringar, avregleringar, nedskärningar och skattesänkningar” är det lätt att få intrycket att vi i Sverige – måhända utan att själva märka det – har genomgått ett fullständigt genomgripande samhällsskifte, där varken offentlig sektor eller gemensam finansiering av välfärden längre finns kvar.
Men i verkligheten går fortfarande fem av sex barn i en kommunal förskola eller skola. Sju av tio vårdcentralsbesök äger rum på en vårdcentral som drivs av landstinget och fyra av fem platser på äldreboenden drivs av en kommun. Och alltihop – både den kommunala och landstingsdrivna, såväl som den privat drivna verksamheten – finansieras på samma sätt och på samma villkor, med skattepengar.
De privata alternativen står alltså fortfarande för en relativt liten del av välfärden, och i många kommuner drivs alla välfärdstjänster offentligt. Men fristående verksamheter i välfärden ökar stadigt, eftersom allt fler människor uppskattar dem och väljer dem. Tack vare rätten att välja skola, hemtjänst eller personlig assistent ökar möjligheten att välfärden inte bara når utan också faktiskt fungerar för den som behöver den. De enskilt drivna alternativen innebär fler möjligheter att få undervisning, omsorg eller vård på ett sätt som passar mig.
Med fler olika utförare i vård, skola och omsorg har det blivit intressantare och relevantare för människor att jämföra och diskutera saker som tidigare upplevdes svåra att påverka, som bemötande, tillgänglighet och kvalitet. Även medierna har ökat granskningen av välfärden, och lyfter oftare fram både goda och dåliga exempel, vilket höjer medvetenheten om att saker kan göras på olika sätt, och även olika bra. Allt detta är positivt för att utveckla välfärden, på kort och lång sikt.
Vi har svårt att förstå det uppjagade röstläget hos debattörerna. Är den dramatiska tonen kanske mest ett sätt att försöka förstärka en konflikt som egentligen inte intresserar så många?
De flesta tycker nämligen inte att det är så intressant vem som driver skolan, vårdcentralen eller äldreboendet, utan det avgörande är vilken kvalitet verksamheten håller. Och att jag själv får välja min personliga assistent, min läkare, mitt boende och min skola.
Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna
Claes Nyberg, vd, Friskolornas riksförbund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
