gästkrönika Trots brister i sin coronastrategi har Sverige än en gång visat sig vara barnvänligare än de flesta. Vi riskerar därför inte att förlora en hel ”corona-generation” som så många andra länder gör, skriver Karl-Erik Norrman.
Coronakrisen har påmint oss om många allvarliga svagheter i vår globaliserade värld. Den har avslöjat de växande klyftorna mellan rikare och fattigare länder. Den har påmint oss om Thomas Pikettys och andra ekonomers slutsatser att klassklyftorna inom enskilda länder ökat dramatiskt alltsedan 1980. Den har också demonstrerat hur svagt representerat kulturlivet är bland politikens och mediernas lobby-megafoner. Och den har visat hur hårt barnen drabbas av en global kris som denna.
Viruset tycks inte slå till urskiljningslöst, utan söker sig främst till de fattigaste, särskilt om de bor trångt i storstäder. USA med sina 50 miljoner fattiga människor har (när detta skrivs) nästan 590 000 covid-19-dödsfall. Och det handlar inte i nämnvärd utsträckning om amerikaner på Mannhattans 5th Avenue, i Beverly Hills eller i Miamis villaområden. Samma sociala mönster kan iakttas i och kring städer som London, Paris, Berlin, Bryssel och Stockholm.
Dödsfallen förekommer frekventare där det råder fattigdom, trångboddhet, flergenerationsboende i överbefolkade, utsatta områden. Övermodiga besparingar och överdrivna privatiseringar inom sjukvård och äldrevård hade dessutom sänkt den medicinska försvarskapaciteten i flertalet länder. Pandemin avslöjar brutala klassamhällen i 21:a århundradets tappning.
FN talar om lockdown-skador som det kommer att ta årtionden att reparera.
Biverkningarna av krisen, effekterna av Lockdown är svåra. Kulturarbetare världen över vet sedan gammalt att kulturen ofta drabbas först när regeringar eller kommuner hamnar i trångmål. Kulturministern är sällan den starkaste personen i en regering. I slutet av mars 2020 stängdes flertalet teatrar, biografer, konserthus, operahus och museer i världen.
Planerade festivaler ställdes in. Tillfälliga öppningar, med starkt reducerad publik, förekom i september-oktober. Därefter har corona-tystnaden endast brutits av en och annan streaming-konsert eller –föreställning. Miljoner kulturarbetare går helt eller delvis utan jobb.
Mycket genomarbetade ”hygienkoncept”, inklusive ansiktsmask, avstånd och snabbtest, har presenterats av teatrar och konserthus, men avfärdats av myndigheter i flertalet länder. Kulturinstitutioner går under. Många arbetslösa skådespelare och musiker tvingas tänka om och byta karriär. För Europas del handlar det om risken att förlora en livsavgörande dimension, ja själva själen och hjärtat i vår civilisation.
Ännu värre blir lockdown-konsekvenserna för barnen i världen. 1,6 miljarder (!) barn har drabbats av skolstängning, varvid endast få kompenseras med fungerande distansundervisning. UNICEF, World Food Programme och andra FN-organ publicerar alarmrapporter om massvält och hur unga flickor tvingas gifta sig för att lätta familjens försörjningsbörda. FN talar om lockdown-skador som det kommer att ta årtionden att reparera.
Hela världen diskuterar nu vilken coronastrategi som är bäst, eller minst dålig. Problemet är att det var det extremt auktoritära Kina som dikterade spelreglerna.
Där bröt smittan ut och där slog regering och myndigheter till med hela sin totalitära maktapparat. I god konfuciansk anda – disciplin och lydnad. I denna anda blev nedstängningen hundraprocentig. För europeer däremot – liksom för indier, afrikaner och amerikaner – är de starkt frihetsbegränsande åtgärderna främmande. Lockdown har inte stora möjligheter att fungera, att bli helt efterlevd eller respekterad i länder där rörelsefrihet är del av själva livsmeningen och ofta inskriven i grundlagen. Kanske skulle världens regeringar ha tänkt efter och identifierat och isolerat riskgrupper innan de blint efterapade den kinesiska lockdown-metoden?
Sverige har gått en annan väg, den svenska ”lagom-linjen”. ”Håll avstånd och tvätta händerna”. Rekommendationer i stället för förbud. Strimmor av hopp i stället för skrämselpropaganda. Regering och FHM har fått mycket kritik för sin liberala strategi. Jodå, även i Sverige drabbas kulturarbetare av bristande lyhördhet hos myndigheter. Och de strukturella svagheterna i sjuk- och äldrevård har exponerats brutalt. Men exempelvis restauranter och barer har åtminstone ”halvöppet”.
Vinnare är de svenska barnen. Så när som på några enstaka veckor har både förskolor och skolor (utom gymnasiet) i stort sett varit öppna. En hel del idrottsaktiviteter har kunnat fortsätta, men många tävlingar och seriematcher har förbjudits på oförklarliga grunder. Trots brister och inkonsekvenser har Sverige än en gång visat sig vara barnvänligare än de flesta. Gymnasister och högskolestudenter har lidit svårt av nedstängningar, men vi riskerar knappast att förlora en hel traumatiserad ”corona-generation” som så många andra länder gör.
Karl-Erik Norrman är Generalsekreterare i European Cultural Parliament, ECP, och gästprofessor i kulturdiplomati vid Institute for Cultural Diplomacy, ICD, Berlin
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
