Ledare Spionthrillern är perfekt för frän civilisationskritik och kanske framförallt när gamla nötta narrativ kan bytas ut mot nya råa i spåren av brexit. Samtidigt som Storbritannien lämnar EU tar en passionerad brexitmotståndare och samhällskritiker emot Olof Palme-priset – John le Carré.
Spionthrillern är perfekt för frän civilisationskritik. Sedan Graham Greenes dagar har genren fyllt en viktig funktion i samhällsdebatten. Ingen vet det bättre än Greenes arvtagare John le Carré (David Cornwell i det privata) som i dag tar emot det prestigefulla Olof Palme-priset vid en ceremoni i Konserthuset.
Det sker nästan samtidigt som Storbritannien – imorgon – lämnar Europeiska unionen. En händelse som ser ut som en tanke. För hemma i England är le Carré en av flera framstående författare – Ian McEwan är en annan – som kommit ut som passionerade brexitmotståndare.
Hans senaste roman, En fri agent, handlar om den 47-årige Nat, precis som James Bond i besittning av en oborstad charm, som har spionkarriären bakom sig men får som sista uppdrag att ta över de sovande agenterna på Rysslandsstationen Oasen. Hela äventyret kunde ha slutat med en gäspning. Men sedan kalla krigets dagar har livet snarast blivit ännu krångligare för le Carrés samvetsömma agenter.
Som få brittiska intellektuella nosar han på en historieskrivning där Stor- britanniens utveckling post-Thatcher gjort landet till ett fattigt bihang till maktcentret City of London
Brexit rör om korten ordentligt. Hur ska man göra sitt jobb som försvarare av den europeiska demokratin, när man tillhör ett land som vill lämna gemenskapen? Och kan man lita på någon i högkvarteret, här kallat Kontoret, när man inte längre vet vem som är för brexit eller vem som är emot – eller vilken britt som i slutänden är mest lojal mot USA och Donald Trump, som i sin tur extraknäcker som »Putins skithusstädare«.
Le Carré är verkligen urförbannad, men hans analys innehåller ingen förståelse för de britter som i förtvivlan över växande klassklyftor, nyfattigdom och svikna vallöften, ser Brexit som det enda konkreta beviset för att någon sorts demokrati fortfarande fungerar. Som Mikael Stigendal visar i sin essä för Dagens Arena är deras besvikelse en viktig anledning till Labours svidande valnederlag.
I det avseendet trevar thrillermästaren lika mycket som många i mörkret. Som le Carré påpekar i en mycket läsvärd intervju med Dagens Nyheters Per Svensson, kan han omöjligt begripa varför hans landsmän har röstat igenom en regering med en utrikesminister som »ligger och flyter halvvägs mellan Steve Bannon och Ayn Rand«, och som i övrigt är full av »non-entities«, nollor.
John le Carré får Palme-priset för sin humanistiska kamp, samt att han manar oss till diskussion kring »stormakternas cyniska maktspel, de globala storföretagens rofferi« och »korrupta politikers lek med människors hälsa och välfärd«. Som en av få inflytelserika brittiska intellektuella har han börjat nosa på en historieskrivning där Storbritanniens utveckling post-Thatcher kan ses som en berättelse om hur landet har blivit ett fattigt bihang till maktcentret City of London, där pengar görs och tvättas utan att de fenomenala vinsterna kommer resten av landets befolkning till del.
I En fri agent landar le Carré ändå till slut i att största säkerhetshotet kommer från gamla välkända Moskvacentret. För kanske är det med romanskrivandet som med världspolitiken, sedd genom Nats kalla kriget-ögon: Om man spionerar tillräckligt länge kommer saker i ens förflutna alltid tillbaka igen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
