Synen på ekonomisk utveckling och social rättvisa kan inte separeras. Men i Europa är det sociala kontraktet på god väg att revideras. Det skriver professorerna George Kalpadakis och Ha-Joon Chang.
Mario Draghis uttalande i Wall Street Journal för några månader sedan att «det inte finns något alternativ» till åtstramningspolitik och att Europas sociala kontrakt nu är förlegat, är ett talande bevis på växande påtryckningar från högern om att skriva om de sociala kontrakt, som har funnits i hela Europa sedan slutet av andra världskriget. Genom att inte låtsas om dystra resultat av förlegade IMF-program påtvingar nu de europeiska regeringarna sina egna samhällen en politik av åtstramningar, privatiseringar och avregleringar.
Ett inslag i försöken att radikalt revidera det sociala kontraktet är att det inte är en process som effektueras öppet – i dagsljus – eller att det är frukten av ett samförstånd mellan befolkningarna och deras politiska representanter. Det presenteras helt enkelt som en teknokratisk övning utan politisk betydelse och omges med en aura av falsk vetenskaplig legitimitet under förevändning av att göra bokslut.
Inte att undra på då att dessa revisionister önskar avleda uppmärksamheten från krisens systemfel – främst ekonomiska excesser i den privata sektorn som ledde till en dramatisk minskning av skatteintäkter – genom att tillskriva den verkliga, men sekundära fenomen, som misskötsel av offentliga medel, byråkratisk ineffektivitet och korruption. I takt med att recessionen i Grekland fördjupas, får det som första land i Europa uppleva den värsta stöten från dessa revisionistiska krafter. Krafter försöker få till stånd en aldrig tidigare skådad nedmontering av den mest grundläggande välfärden, från utbildning, hälsa och arbetslöshetspolitik till barnomsorg, frågor om funktionshinder och äldrevård.
Situationen är dessutom systematiskt underrapporterad i europeisk press, trots konsekventa rapporter från frivilligorganisationer och läkarförbund om en gradvis utveckling av en humanitär kris.
Under de senaste tre decennierna har hegemonin för nyliberala teorier om marknad och stat resulterat i omfattande privatiseringar av offentliga tillgångar och avregleringar, skapandet av exotiska, icke-transparenta och ofta socialt destruktiva finansiella produkter. Det har skett i kombination med en ökad legitimering av skatteflykt genom inrättandet av offshore-konstruktioner, som dränerar de nationella ekonomierna.
Eftersom våra politiska val leder till ökande social och ekonomisk ojämlikhet, överlåter västländerna lärdomarna från historien åt glömskan. Att dagens utvecklade ekonomier lyckades bli kraftfulla ekonomiska aktörer just för att de var kloka anhängare av statlig interventionspolitik. En politik som inkluderade åtgärder att skydda och stödja unga industrier, utnyttjandet av ett brett spektrum av statliga subventioner, införandet av strikta regler för utländska investeringar, svagt skydd av utländska patent och andra immateriella rättigheter samt, i vissa länder, statligt ägande av viktiga industrier.
Europas medborgare måste därför börja trycka på för att kräva att det inrättas en suverän konkurslagstiftning, som återställer den flagranta orättvisa, som innebär att rika får allt större statligt skydd med färre villkor, medan resten av samhället får allt mindre skydd och extremt krävande förhållanden.
Men detta är verkligen inte tillräckligt. En mycket svårare uppgift är att återvinna betydelsen av vad ekonomisk utveckling innebar, innan den var skild från den reella produktionen. Det bör stå klart att utvecklingen i detta avseende inte kan uppnås genom en privatisering av grekiska statliga tillgångar, med alltifrån banker och allmänägda fastigheter, nationella lotterier, flygplatser och motorvägar. Inte heller kommer det uppnås genom privatiseringen av portugisiska offentliga energibolag, nationell järnväg och flygbolag, eller utförsäljningen av spanska och italienska statliga företag och egendomar.
De som verkar vara mest medvetna om detta är, förbryllande nog, de som framgångsrikt har tryckt på för återförstatligande av samhällsservice och transporter eller rent av avvisat privatiseringsplaner: det vill säga medborgarna i Tyskland och Frankrike. Samma länders medborgare, vars regeringar för närvarande framgångsrikt leder privatiseringarna i södra Europa.
Faktum är att en stor brittisk studie om privatiseringens socioekonomiska effekter från mitten av 1990-talet till 2011 som nyligen publicerats visar att utlovade kostnadsbesparingar och prissänkningar aldrig inträffade. Att kvaliteten på tjänster varit låga och otillräckliga, att företagen har varit ytterst oansvariga gentemot lokala behov och arbetsvillkor och att anställningstryggheten försämrats på grund av outsourcing.
Det är vår förhoppning att länder, som har visat vägen framåt i det förflutna med imponerande prestationer i demokratisk socialism bäst kan hjälpa till att återuppliva den välbehövliga debatten i Europa, i termer som återtar synen på ekonomisk utveckling som ett mål, vilket av nödvändighet hänger ihop med social rättvisa.
Dr George Kalpadakis undervisar internationella relationer vid institutionerna i lag och statsvetenskap vid Democritus University of Thrace. Dr Ha-Joon Chang undervisar i politisk utvecklingsekonomi vid University of Cambridge och har tilldelats Gunnar Myrdal-priset och Wassily Leontief priset.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
