Håkans hörna Gerhard Schröder har blivit en ”persona non grata” i tyskt offentligt politiskt liv. Schröders vägran att överge Putin har gjort att den förre tyske förbundskanslerns moraliska kapital är nere på noll. Därmed blir Schröder ytterligare en i raden av personer som genom historien slungats ut från de acceptablas krets, skriver Håkan A Bengtsson.
Politikers eftermäle är ofta en motsägelsefull historia. Deras politiska arv bestäms förstås av vad de åstadkom när de hade exekutiv makt, men också av livet efter politiken. Något den tidigare SPD-ledarens och kanslern Gerhard Schröder verkligen fått erfara. Hans stora inkomster och centrala roll i Nord Stream som byggt gasledningarna mellan Ryssland och Tyskland har ifrågasatts tidigare, liksom hans nära vänskap med Putin. Efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari har kritiken eskalerat. I praktiken är han nu en ”persona non grata” i tyskt offentligt politiskt liv. För han vägrar lämna sina uppdrag och står kvar vid Putins sida.
Schröders samtida Tony Blair är en intressant parallell. På sin tid var både Blair och Schröder på toppen av den tidens politiska våg. Men Blairs historiska eftermäle kommer för alltid att fläckas av beslutet att ställa sig bakom USA:s invasion av Irak. Som Schröder motsatte sig. Men Blairs privata ekonomiska affärer efter avgången som premiärminister har inte gjort saken bättre. Och Helmut Kohl som var de tyska kristdemokraternas ledare och kansler under 16 år var en konservativ förebild när han avgick 1998. Senare framkom att han hemligt och illegalt tagit emot stora summor som gått in i partiets kassa. Kohl vägrade att berätta varifrån pengarna kom och tog sanningen med sig i graven. CDU tog sin hand ifrån honom
Tidigare SPD-politiker från storhetstiden på 70- och 80-talen som Willy Brandt och Helmut Schmidt hyllas fortfarande i det egna partiet. Men av lite olika skäl. Brandt är många tyska socialdemokraters ideologiska förebild, en karismatisk och visionär politiker som vågade lite mer, helt i linje med tidsandan runt 1970. Helmut Schmidt var en mer pragmatiskt och krass politiker, som inte hade så mycket till övers för visioner. Han ska ha uppmanat en av sina medarbetare som efterlyste utopier att söka läkarhjälp. Här var det realpolitik som gällde. Hans kanslertid präglades ju också av stora ekonomiska kriser och en smärtsam terrorbekämpning. I slutet av sitt långa liv var han landets oomtvistade ”Altkansler”, som svävade ovanför de dagspolitiska kontroverserna som Tyskland moraliska samvete.
Efter den 24 februari har Schröder vägrat distansera sig från Putin. Det vore dumt, har han sagt, att förlora förtroende hos den enda person som ”kan stoppa kriget”.
Gerhard Schröder lär aldrig uppnå en sådan status. Hans moraliska kapital är nere på noll. Och då tänker jag alltså inte på hans privatliv och hans fem äktenskap. På tyskt vis har han förstås fått utstå en hel pikar för den sakens skull. När det var dags för fru nummer fyra kallades han för ”Lord of the rings”, med hänvisning till att det tyska bilmärket Audi har fyra ringar i sitt varumärke. Framme vid fru nummer fem fick han epitet ”The Olympic man”, efter de fem olympiska ringarna. Men Schröder var inte okontroversiell under sina politiska år heller. Hans så kallade ”reformpolitik” betraktas som en avgörande orsak till att SPD tappade många av sina kärnväljare och inledde sin långa kräftgång. Men bara 17 dagar efter sin avgång 2005 fick han ett samtal från Rysslands president Putin som erbjöd honom ordförandeposten i Nord Stream. Det hela var inte oproblematiskt ens då. Under Schröders sista dagar vid makten hade Tyskland formellt godkänt gasledningsprojektet. Man han tackade ja till Putins erbjudande. Sedan dess har hans ekonomiska och personliga beroende av Putin och Ryssland bara fördjupats. Det är inte endast fråga om gas utan också om olja numera, han sitter även i styrelsens för det ryska oljebolaget Rosneft.
Efter den 24 februari har Schröder vägrat distansera sig från Putin. Det vore dumt, har han sagt, att förlora förtroende hos den enda person som ”kan stoppa kriget”. Det finns starka krav inom SPD på att utesluta Schröder, vilket inte hänt än så länge. Men den nuvarande partiledningen uppmanar ändå Schröder att självmant lämna in sin partibok. Schröder har kort sagt blivit en politisk belastning för det socialdemokratiska partiet i Tyskland. Han har enligt regelverket förstås en hyfsat stor politikerpension. Som före detta kansler har han dessutom fått cirka 40 miljoner svenska kronor för att kunna bemanna ett personligt kansli i Berlin. Detta är nu slut. Först sa hela kansliet upp sig, flera av medarbetarna hade arbetat med Schröder under många långa år. Och nu har förbundsdagen fråntagit honom hans offentliga privilegier. Men Schröders riktigt stora inkomster kommer från hans privata företagsuppdrag, från rysk olja och gas, byggt på detta långa samarbete mellan Ryssland och Tyskland. Schröder står på sig och fortsätter att lobba för ryska intressen. Eller som han säger: ”I don´t do mea culpa”, jag säger inte ”min skuld”. Han har sagt att han inte tror att Putin låg bakom massakern i Butja, bara sagt att saken borde undersökas. En av SPD:s partiledare Lars Klingbeil slår fast att i det här kriget måste man välja sida, och kräver att Schröder väljer mellan Ukraina och Putin. Det har han inte gjort.
Till och med den franska skådespelaren Gérard Depardieu som länge stött Putin har fallit till föga och kritiserat kriget. Depardieu flyttade till Ryssland och skaffade sig ryskt medborgarskap i protest mot ett franskt förslag om höjd skatt för rika. Men Gerhard Schröder står fast. Enligt egen utsago bryr han sig inte om ”vad människor tycker om honom”. Politiken kan, det vet vi, forma och producera ett slags självrättfärdigande högmod. Makten är en farlig drog. Strålkastarljuset kan lått slå över i narcissism. Det är lätt att bli egenkär på toppen av den politiska pyramiden. Efter många år i opposition slog Schröder ut Helmut Kohl och vann valet 1998. Men när han lämnade var SPD på väg nedåt, som sedan dess ägnat sig åt att distansera sig från Schröders politiska värv. Stora delar av SPDs vänster lämnade för att bilda Die Linke med postkommunisterna från östra Tyskland. Schröders politiska sorti var också dramatisk och lämnade en bitter eftersmak i både SPD som hos Schröder. Det var ingen klang och jubel-föreställning, om man säger så.
När han lämnade politiken var Schröder bara dryg 60 år gammal. Ingen ålder på en gammal politikerräv. Han har tillvitats ett uttalande och en ambition att nu ”tjäna mycket pengar”. Schröder är känd för sina fina cigarrer och dyra kostymer. Hela den här affären är väl en varningssignal för politiker som tar steget ut i näringslivet efter sin politiska karriär. Kanske spelade en maktens abstinens efter många år i dess strålkastarljus in och en lockelse i att även fortsättningsvis få umgås med de stora potentaterna. Det kunde Putin erbjuda. Politiska motståndare har kallat Schröder ”prostituerad” och talar nu om att sätta upp honom på den sanktionslista som redan omfattar många ryska oligarker. Han är i praktiken utkastad från den politisk eliten i Berlin, men välkomnas fortfarande i Kreml. När Estlands regering ville montera ner ett ryskt krigsminnesmonument i Tallinn betecknade Schröder det som ett mindre civiliserat beslut. Han motsatte sig Kosovos självständighetsförklaring. I konflikten i och om Ossetien har han gett väst och Georgien skulden för kriget. I samband med övertagandet av kontrollen av Krim förklarade han att Putins oro för att Ryssland skulle bli inringat var rimlig. Nog finns här ett besvärande mönster.
Putin och Schröder har uppenbarligen funnit varandra också på ett personligt plan.
Redan i sina memoarer ”Entscheidungen. Mein leben in der politik” som kom 2006 försvarade han sin vänskap med Putin och ägnade ett helt kapitel i slutet av boken åt ”Ryssland, den globala spelaren”. Kärnbudskapet måste vara, skrev han, att ”Ryssland är välkommet i Europa”. I åtskilliga bilder i boken syns Putin och Schröder tillsammans som de såtaste vänner. Det är märkligt att se så här i efterhand. Det är förstås många som missbedömt Putin och Ryssland. Strax efter millennieskiftet var det inte helt obegripligt. Sedan dess har Ryssland utvecklats i fel riktning. Medan andra dragit öron åt sig står Schröder kvar på Putins sida. Så sent som 2014 firade han sin 70-årsdag tillsammans med Putin på ett palats i S:t Petersburg.
Putin och Schröder har uppenbarligen funnit varandra också på ett personligt plan. Både växte upp under fattiga omständigheter. En dimension som kanske inte ska underskattas. Schröder som föddes 1944 träffade aldrig sin pappa som dog i strider mot sovjetiska trupper i Rumänien. Jag drar mig till minnes att även Göran Persson efter att ha träffat Putin lyfte fram att de båda kom från arbetarklassen. Många namnkunniga politiker var extremt välvilliga till Putins i början av hans maktinnehav. Tony Blair förklarade att Putin ”ingav hopp inte bara för Ryssland utan för hela världen”. George W Bush bjöd in Putin till sin ranch i USA, eftersom han ”litade på honom”, och tillade att han fått ”en känsla av hans själ”. Varpå någon sa att Putin var en gammal KGB-agent och ”per definition inte har någon själ”. Jag kommer osökt att tänka på karaktärerna i John le Carrés spionromaner där det psykologiska spelet och krigföringen är väl så viktig som det fysiska våldet. Kanske har Putin haft nytta av sin utbildning i KGB under sin senare politiska karriär och i det psykologiska politiska spelet, i de personliga kontakterna, samtalen och förhandlingarna. Länge lyckades han i varje fall förtrolla och slå blå dunster i ögonen på en och annan politiker i väst.
En annan sida av saken är förstås ren och skär ”realpolitik”. Tyskland har på köpet gjort sig synnerligen beroende av rysk gas och olja.
Det går i det här sammanhanget inte att bortse från den tyska skulden efter 1900-talets brutala krig. Tyskland har allt sedan dess blickat bakåt och inåt och vridit och vänt på sina egna fruktansvärda brott mot mänskligheten. Det finns igen motsvarighet till en sådan nationell självkritik. Kan det vara skälet till att många tyskar inte är lika uppmärksamma på när andra länder, i varje fall Ryssland, begår liknande övergrepp och förbrytelser? Det här är ändå landet där pjäsen ”Det var inte jag, det var Hitler som gjorde det” sattes upp i Berlin 1977 och sedan gick i 35 år. Efter kriget fick Tyskland en pacifistisk konstitution som kapslade in nationalismen i en federal struktur med tydliga maktbegränsade institutioner. Relationen till Ryssland ska också ses i detta perspektiv. Cirka 24 miljoner ryssar dog under kriget, med bred marginal det högsta antalet förspillda människoliv av alla i kriget inblandade länder. Tysklands intresse av att bygga relationer med Ryssland har alltså sin förhistoria, kanske också Nord Stream-ledningarna. Det gäller nog även Willy Brandts Ostpolitik för att öppna upp relationerna österut. Tysklands allmänna recept lyder ”Wandel durch Handel”, förändring genom handel. En annan sida av saken är förstås ren och skär ”realpolitik”. Tyskland har på köpet gjort sig synnerligen beroende av rysk gas och olja. Tysklands lojalitet med EU är påfallande och avgörande, pragmatiska och återhållande tyska politiska ledare har skapat stabilitet i och utveckling av det europeiska samarbetet. Bokslutet är en tysk och europeisk framgångssaga efter 1945. Men hur ser det ut framöver?
SPD:s nya kansler Olaf Scholz var snabbt ute med beslutet om att öka försvarsutgifter och åter bygga ett starkt eget försvar, en inte helt enkel manöver. Scholz är själv en tidigare medarbetare till Gerhard Schröder, precis som för övrigt presidenten Steinmeier och partiledaren Klingbeil. Alla balanserar de på nu den smala vägen. Att isolera Ryssland är inte enkelt för ett land som byggt broar österut för att sona sin historiska skuld. Folkopinionen är inte heller entydigt för hårda sanktioner mot Ryssland eller för att skicka vapen till Ukraina. Många tycker att Ryssland har legitima säkerhetskrav. Jag har själv hört tyska politiker som mellan skål och vägg förklarat att Krim alltid tillhört Ryssland. Men tiden har vänt. Den tyska regeringen kritiseras nu också för att inte göra tillräckligt för Ukraina, för att regeringen är senfärdig och försiktig. De positioner som helt nyss framstod som rimliga och accepterade kasseras nu. Samtidigt som gasen fortfarande strömmar till Tyskland, via det bolags gasledningar som Schröder fortfarande sitter i ledningen för och inkasserar stora inkomster ifrån. Samtidigt som Gerhard Schröder lyses i bann hemmavid. Alla epokskiften mönstrar ut sina historiska förlorare och korar den nya tidens politiska vinnare. Gerhard Schröder är bara en i raden av personer som genom historien slungats ut från de acceptablas krets. Det kan han ”tacka” Putin för.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
