Skolelevers sjunkande kunskapsresultat får inte tas till intäkt för att sänka kraven inom eller begränsa tillgången till högre utbildning. Tvärtom behövs det nu kraftfulla satsningar, skriver German Bender (TCO).
Det tycks inte finnas någon ände på chockerande nyheter om svenskt utbildningsväsende. I går rapporterade Svenska Dagbladet att förkunskaperna i matematik hos nybörjare på ingenjörsprogrammen vid KTH och Chalmers har försämrats kraftigt sedan 1990-talet. Det är inte första gången som det uppmärksammas och bilden stämmer väl överens med de svenska skolresultatens nedåtgående trend under drygt tio år i de internationella Pisa-undersökningarna.
För att komma till rätta med de sjunkande skolresultaten och de ökade kunskapsklyftorna mellan elever från olika socioekonomisk bakgrund krävs omfattande åtgärder i grund- och gymnasieskolan. Men till dess att vi lyckats vända utvecklingen finns det en annan sida av problemet som mer sällan uppmärksammas – nämligen hur de allt fler unga som lämnar skolan med sämre kunskaper än tidigare generationer ska klara av sina högskolestudier.
Det vore allvarligt om högskolesektorn reagerade på studenternas försämrade kunskapsnivå genom att sänka kunskapskraven. Eftersom vårt nuvarande resurstilldelningssystem delvis bygger på antalet avklarade högskolepoäng går det inte att bortse ifrån den risken. Det enda som egentligen talar emot en sådan utveckling är högskolelärarnas och ledningarnas professionalitet och yrkesstolthet.
En annan djupt bekymmersam reaktion vore om det började resas krav på att begränsa tillgången till högre utbildning med hänvisning till de sökandes försämrade förkunskaper. Det skulle allvarligt hota Sveriges konkurrenskraft och förstärka den redan betydande sociala snedrekryteringen till högskolan.
Skolelevers sjunkande kunskapsresultat får inte tas till intäkt för att vare sig sänka kraven inom eller begränsa tillgången till högre utbildning. Tvärtom behövs det nu kraftfulla satsningar om vi med bibehållen kvalitet ska klara av det som alltmer framstår som en nödvändighet: en utbyggnad av högskolan.
Den demografiska utvecklingen, kompetensförsörjningen inom såväl privat som offentlig sektor, den internationella konkurrensen, behoven av vidareutbildning för redan yrkesverksamma – allt talar för en utbyggnad av den högre utbildningen.
Breddad rekrytering var länge en högskolepolitisk prioritering, men på senare år har frågan i stort sett försvunnit från dagordningen. Det är dags att lyfta upp den på agendan, men nu i en uppdaterad version: breddat deltagande.
Det räcker inte att enbart rekrytera studenter från underrepresenterade grupper. Dessa studnter behöver också få stöd att slutföra sin utbildning utan att man gör avkall på de högt ställda krav som givetvis ska finnas på all akademisk verksamhet.
TCO har i flera år mätt den lärarledda undervisningstiden för studenter inom alla utbildningsområden vid lärosäten runtom i landet. Vi har konstaterat att nästan hälften av heltidsstudenterna får mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan, vilket egentligen ska vara lägstanivån.
Bilden bekräftades också i EU-kommissionens stora undersökning Eurostudent från 2009, där Sverige låg sist bland de 22 undersökta länderna. Dessutom visar vår undersökning att gruppstorlekarna ofta är stora, vilket ytterligare försämrar den viktiga kontakten med läraren.
Regeringen har satsat drygt en miljard kronor för att öka den lärarledda tiden, men i TCO:s undersökningar syns inga tydliga indikationer vare sig på att undervisningstiden har ökat eller att undervisningsgruppernas storlek har minskat nämnvärt. Det behövs fortsatta kvalitetssatsningar och även åtgärder för att utveckla högskolepedagogiken.
Ett annat problem är att kontakten med arbetslivet är mycket begränsad. Sju av tio studenter uppger i en stor TCO-enkät att de vill ha möjlighet till praktik och var fjärde har ingen jobbkontakt alls i sin utbildning. För att öka studenters motivation att slutföra sin utbildning och för att öka deras jobbchanser efter studierna, är arbetslivskoppling en nyckelfaktor.
En stor del av förklaringen till bristerna, både när det gäller lärarkontakten arbetslivskopplingen, är att den högre utbildningens resurstilldelningssystem missgynnar vissa ämnen och inte bidrar till att göra utbildningar relevanta för arbetsmarknaden.
Det är hög tid att det tjugo år gamla resurstilldelningssystemet ses över. Ambitionen bör bland annat vara att öka lärarkontakten på de mest eftersatta utbildningsområdena och öka utbildningarnas arbetslivskoppling.
Ungas intresse för högskolestudier är större än någonsin och lärosätena både kan och vill göra mycket för att rekrytera och stötta studenter med svaga förkunskaper. Men i dag saknas förutsättningarna för detta.
Att satsa på elitstudenter och förpassa elever med sämre förkunskaper till andra utbildningsformer vore fel väg att gå. Så gör inte en modern kunskapsnation. Det som behövs är tvärtom att vi investerar mer i den högre utbildningen och gör den tillgänglig för fler.
German Bender, utredare, TCO
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
