ledare Lågprissamhället u.p.a ligger bara ett klick bort för den som beställer varor och tjänster i den så kallade gig-ekonomin. Men fasaden av hightech och modernt nätverkande har en baksida.
Den så kallade gig-ekonomin har i Sverige blivit en skattefri smitväg som hotar både partsmodellen och finansieringen av det gemensamma.
I de plattformsdrivna företagen trollas begreppen löntagare och arbetsgivare behändigt bort, tillsammans med inkomstuppgifter och deklarationer. Skatteverket konstaterar att de så kallade giggarna är svåra både att kontrollera och få in skatter ifrån. Konsumenterna förleds att tro att det är som vilket köp som helst, när de i själva verket kan vara både arbetsgivare och ha arbetsmiljöansvar. Men trots att problem och åtgärdsförslag presenterades redan 2016 har denna gråzon i ekonomin kunnat fortsätta breda ut sig.
SR:s reportage De nya daglönarna visar konkret hur framväxten av det nyliberala icke-ansvarssamhället pressar priser och villkor.
Reportern Oskar Lodin provade här att gigga, undercover via några svenska appar. Bära och montera möbler, köra bort skräp, leverera en blombukett var några av uppdragen. Hundralapparna han får in, när plattformsägaren fått sina 15–20 procent ligger långt under timpeng för exempelvis en anställd budbilsförare med kollektivavtal. »Daglöner« är i själva verket mycket låga timlöner.
Den som får jobb via en notis i en app fungerar ofta som en auktionsvara på en marknad – lägsta pris vinner, konstaterar Daniel Mathisen i en essä om gigmarknadens osäkra villkor.
Som en arbetsgivare formulerade det i en ILO-rapport: Här är en marknad med »the possibility to hire people and fire them after […] ten minutes«.
Plattformsföretagen har ofta startats av fel orsaker – för att pressa löner och villkor till ett absolut minimum, skriver Sacha Garden, vid den europeiska progressiva tankesmedjan FEPS i en färsk rapport, om att mer behöver göras på EU-nivå.
Det fackliga löftet att »aldrig någonsin arbeta till sämre lön eller villkor än de vi kommit överens om i föreningen« blir allt mer avlägset. Istället handlar det om att gå så långt ner under dem som möjligt.
»Jobba när du vill. Tjäna vad du vill. Så fungerar det inte. Du blir lurad. Det blir en spiral nedåt och en konkurrens som blir totalt osund, för det kommer alltid någon som gör det billigare», säger Tommy Vreth, ordförande för Svenska Transportarbetareförbundet, som ser plattformsekonomin som »en jätteutmaning«. Utan löntagare och arbetsgivare går det inte att organisera medlemmar, säger han i reportaget. Att förbundet sedan förra året lyckats sluta avtal med en dryg handfull cykelbudsföretag och ett podtaxiföretag ser han mer som positiva undantag.
Mer diffusa roller försvagar alltså parternas inflytande över inkomster och arbetsvillkor. Facket hamnar i underläge i den relation Skatteverket kallar P2P, privatperson till privatperson. Är giggaren löntagare, arbetsgivare eller näringsidkare? Vem är egentligen arbetsgivaren? Det är inte lätt att reda ut. I vissa fall måste frågan avgöras i domstol.
Om de app-styrda låglönejobben ska bidra till välfärd måste myndigheter och beslutsfattare bli mer intresserade av hur det hela ska gå till.
Sverige har inga gräddfiler eller särregler för delningsekonomin. Men i praktiken är det så det fungerar. Skattefelen är här mer regel än undantag, konstaterade Skatteverket 2016 i en rapport, som visade att 80-90 procent av de undersökta app-jobbarna ( transport och uthyrning) deklarerade fel eller inte alls
Den giggande reportern är själv osäker på hur, om och i så fall vem han ska uppge som arbetsgivare i sin kommande egenrapportering. Att betala skatt och sociala avgifter är inte helt lätt. Både utförare och konsumenter har egentligen ett större ansvar inom delningsekonomin än i den ordinarie ekonomin exempelvis att i vissa fall lämna kontrolluppgift och betala arbetsgivaravgift. Men det verkar få veta om.
Om giggaren själv inte redovisar inkomsten i deklarationen, är det svårt att veta att inkomsten existerar i synnerhet om plattformen inte är svensk.
Så uppstår skattebefriade kilar i ekonomin prissatta som om det är fritt val att betala sociala avgifter och skatt.
Eftersom inga mätningar gjorts efter 2016 har Skatteverket varken uppgifter påhur många som gigar på plattformar eller hur stora belopp det rör sig om idag.
Men sannolikt produceras här ännu inte några stora intäkter till välfärden.
Skatteverkets expert på delningsekonomi Rebecca Filis har rätt när hon säger att «alla måste vara med och bidra till samhället. Annars får vi väldigt osund konkurrens där företag som betalar in ska konkurrera med plattformsföretag som inte gör det«.
Men det är svårt att tro att den insikten uppstår utan skärpt kontroll, när det är så lätt att gå under radarn.
Avgående arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ser gig-arbetsmarknaden som ganska liten, och därmed ett än så länge hanterligt fenomen. Då «finns ingen anledning för staten att lägga sig i. Det vore dåligt för svensk arbetsmarknad«, menar hon. Skatteverkets experter oroar sig samtidigt för en växande gråzon i ekonomin och efterlyser en tydligare strategi från politikerna.
Skattefusk och svårigheter att deklarera är inte parternas ansvar. Det är bara staten som kan bestämma vem som ska betala skatt och det finns ingen anledning för politikerna att sitta på händerna. Om staten inte vill ta in skatt för en viss typ av produktion driver man ner villkoren så att facket inte har en chans.
Skatteverket föreslår bland annat att »regeringen bör undersöka möjligheterna att införa någon form av rapporteringsskyldighet för tillhandahållare av plattformar och eventuellt utförare«, liksom att det behöver bli enklare att deklarera.
Och iår har de äntligen fått regeringens uppdrag att se till att det ska vara lika lätt att göra rätt inom delnings- och gig-ekonomin som i övrigt.
Det är hög tid. Skarpa förslag, inte fler liberaliseringar, ska läggas fram innan det gått för långt.
Regeringen bör även ta med sig frågan om uppgiftsskyldighet till EU, eftersom det är lätt att flytta plattformarna dit de förmånligaste reglerna finns och på så vis »erodera skattebasen«, ytterligare som myndigheten uttrycker det.
Sammanfattningsvis innehåller delningsekonomin allt staten vill undvika i ett fungerande och rättvist skattesystem. Istället har vi fått en ekonomi som Skatteverket inte kan kontrollera och där facket nästan inte kan sluta några avtal. Att säga att det utmanar den svenska modellen är knappast någon överdrift.
Om de app-styrda låglönejobben ska kunna bidra både till skatteinkomster och välfärd måste myndigheter och beslutsfattare bli lite mer resolut intresserade av hur det hela ska gå till.
Att hoppas på att folk gör rätt av en egen inre moral verkar inte så realistiskt. Medelklassens aningslöshet är en stor del av problemet. Som Lisa Magnusson skriver i DN (14 augusti): »Folk ser helt enkelt inte hur deras egna handlingar hänger ihop med sammanhanget.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
