Glädjande om minimilön

debatt Frågan om lagstiftad minimilön tycks vara på väg att lösas. Det finns nu anledning för de svenska fackliga organisationerna att även ompröva allmängiltigförklaring av kollektivavtal, skriver Jaan Kolk.

För snart två år sedan skrev jag en debattartikel till Dagens Arena under rubriken ”Riskfylld facklig kamp mot minimilöner”. Där varnades för att en väg där all kraft lades på att stoppa en kommande EU-lagstiftning kunde visa sig kontraproduktiv. Detta eftersom den byggde på att man lierade sig med de intressen som inte endast var emot lagstiftningen kring minimilöner utan motsätter sig alla initiativ som syftade till att EU:s inre marknad också skulle ha en social dimension.

Följden skulle bli att de svenska fackliga organisationerna isolerades från sina europeiska kamrater och att deras intresse för att medverka till lösningar som tillgodosåg de svenska intressena försvagades. Den skulle också skapa en svår förhandlingsposition för den svenska regeringen där deras allierade i slutändan skulle bli regeringar i länder som Polen och Ungern.

Utvecklingen därefter har bekräftat dessa farhågor. Det är därför glädjande att regeringen fått stöd i riksdagen för att inte köra huvudet i väggen. Nu vill man arbeta för en kompromiss inom vilken den svenska arbetsmarknadsmodellen värnas. Och inte oväntat har riksdagens högerpartier – M, KD och SD – ställt sig utanför eftersom de vare sig på nationell eller europeisk nivå vill ha några regleringar på arbetsmarknaden.

Att genom lagstiftning öppna en möjlighet att utvidga tillämpningen av representativa kollektivavtal är inget hot mot starka fackliga organisationer.

Hur lagstiftningen kommer se ut i detalj är beroende av hur förhandlingarna mellan ministerrådet, kommission och EU-parlamentet slutar. Men redan innan den är på plats finns anledning för de svenska fackliga organisationerna att börja ompröva en närbesläktad tabubelagd fråga, den om allmängiltigförklaring av kollektivavtal.

Detta är något som under lång tid förkastats med motivet att dessa skulle undergräva både kollektivavtalen och den fackliga anslutningen. Men rätt utformade kan de vara en väg att stärka facken, stödja seriösa arbetsgivare och utveckla den svenska arbetsmarknadsmodellen. I förhållande till den kommande EU-regleringen kan det också bli ett instrument för att förhindra att EU-domstolen eller EU-kommissionen i ett senare skede bakvägen försöker pressa på Sverige statligt reglerade minimilöner.

Allmängiltigförklarade kollektivavtal förknippas ofta med kontinentala modeller från länder med låg facklig organisationsgrad, rivaliserande fackförbund och där staten därigenom också får ett inflytande över avtalens innehåll. Men det finns andra och mer positiva förebilder i våra nordiska grannländer.

I Finland kan ett avtal allmängiltigförklaras i de fall kollektivavtalen redan täcker en majoritet av arbetsgivarna. Avtalet blir då en lag som gäller för hela branschen. Staten har inget inflytande över avtalets innehåll utan träder in först när det finns ett avtal mellan parterna. En likartad ordning finns för vissa branscher i Norge.

Att genom lagstiftning öppna en möjlighet att utvidga tillämpningen av representativa kollektivavtal är inget hot mot starka fackliga organisationer. Tvärtom är dessa en förutsättning för denna typ av allmängiltigförklaring. Men främst skulle den få betydelse på de delar av arbetsmarknaden där de fackliga organisationerna inte har förmånen att verka på en arbetsmarknad som präglas av stora företag och tillsvidareanställningar.

Möjligheterna att vid behov allmängiltigförklara branschvisa kollektivavtal handlar om konkurrensneutralitet. Arbetsgivare ska inte konkurrera med varandra genom dåliga arbetsvillkor. När de gäller offentlig upphandling finns ett brett fackligt stöd för att ställa krav på kollektivavtal. Det är svårt att förstå varför det skulle vara så förkastligt att främja kollektivavtal på andra delar av arbetsmarknaden.

Jaan Kolk
F d förbundsdirektör för Fackförbundet Scen & Film