Lenins obefintliga tilltro till den politiska demokratin formade Rysslands och stora delar av Europas öde under resten av 1900-talet. Oktoberrevolutionens efterverkningar sätter spår även in i dagens auktoritära styren.
Kommunismen har som politisk rörelse mer eller mindre försvunnit. 100-årsminnet av ryska revolutionen passerade förbi tämligen obemärkt.
Oktoberrevolutionen (som inföll i november enligt vår kalender) var väl mer aktuell förr i tiden. Av förståeliga skäl. I Sovjetunionen firades och vårdades revolutionsminnet förstås alltid i stor stil. De kommunistiska partierna och rörelserna runt om i världen förenades trots många olikheter i hyllandet av Lenin och den ryska revolutionen.
Så är inte direkt fallet 2017. Kommunismen har som politisk rörelse mer eller mindre försvunnit. Även om Aftonbladets kultursida regelmässigt trycker smått revolutionära artiklar och Flammans texter om ryska revolutionen är som hämtade från 1970-talet.
Den som någon gång besökt S:t Petersburg kan rent konkret erfara och på något sätt förstå varför det blev revolution 1917.
Första världskriget skakade om länder och regioner och ritade om Europas karta. Ännu 100 år senare får en besökare en bild av den tidens extrema överflöd i den smala överheten och det enorma armodet bland bönder och arbetare.
Så stora klyftor kan under vissa omständigheter leda till revolution. Och de omständigheterna förelåg 1917. Mikael Wiehe har skildrat mekanismerna i Keops Pyramid.
Men här finns en intressant paradox. De politiska revolutionära aktivisterna kom till övervägande del från de bättre bemedlade och relativt välbärgade skikten i samhället. De var välutbildade och skarpa. Men hade ofta inte någon förståelse för arbetarnas och böndernas värld.
Vilket inte minst gällde Lenin själv. Eliten måste i deras värld leda massan. Det kommunistiska partiet utvecklade denna tankefigur till sin yttersta konsekvens.
Revolutionen måste genomföras av ett avantgarde eftersom den framväxande arbetarklassen bara kunde tillägna sig ett »fackligt« medvetande och inte tillgodogöra sig de socialistiska idéerna.
Den gemensamma bottenplattan måste vara att alltid försvara de demokratiska institutionerna och värderingarna.
Lenin hyste kort sagt ingen tilltro till demokratin som förstås ännu var i sin linda. Häri ligger tragiken i den ryska revolutionen. En tragik som kom att forma Rysslands och stora delar av Europas öde under resten av 1900-talet.
Det är viktigt att förstå den ryska revolutionens mekanismer. Men samtidigt komma ihåg att vägen till diktatur inte var oundviklig. Kommunistpartiet upplöste den folkvalda församlingen och förbjöd de politiska partierna, inklusive dess konkurrenter på vänsterkanten.
Därmed stängdes möjligheten att utveckla en rysk väg till demokrati under drygt 70 år. Med förödande konsekvenser.
Under den kommunistiska diktaturen fanns ingen möjlighet att utveckla ett civilt samhälle med politiska partier, folkrörelser och fackföreningar som i grunden bär upp en demokratisk stat.
Det är förmodligen ingen tillfällighet att många av de forna östländerna efter kommunismens fall valt extremt låga skatter och marknadsliberala lösningar.
I Flamman skriver Rasmus Landström att en kraftfull välfärdspolitik endast är »möjlig om det finns ett radikalt projekt som trycker på från vänster«. Socialdemokratins kris, menar han, kan hänföras till Sovjets fall.
Visst, det är en inte oviktig aspekt. Delar av borgerligheten i väst accepterade välfärdsstaten under efterkrigstiden av rädsla för kommunismen. Oron för en revolution pressade högern att till lägga ner sitt motstånd mot allmän och lika rösträtt i Sverige 1918.
Det går förstås inte att bygga vidare på Lenins praktik och tankegods.
Som historisk analys må detta passera. Men inte som politisk slutsats. Under decennier förvägrades miljontals människor sin frihet. I de ockuperade länderna förbjöds eller likviderades de politiska partierna, inte minst de socialdemokratiska partierna i exempelvis Östtyskland och Tjeckoslovakien.
1989 fanns en förhoppning om att demokratin hade segrat. 2017 är bilden mer komplex och problematisk.
Flera länder i Europa rör sig mot ett auktoritärt styre, och har kanske redan passerat flera gränsposter på väg mot diktaturen. Nu i form av radikaliserade nationalistiska högerpartier.
Inte sällan är det fråga om forna kommunistländer, som Polen och Ungern. Och inte minst Ryssland! Det finns förvisso en och annan kvarleva från 1917 års arv: Kuba, Nordkorea och Kina. Och några som rört sig mer eller mindre långt i den riktningen, som Zimbabwe och Venezuela.
I grunden är den historiska lärdomen glasklar. Den gemensamma bottenplattan måste vara att alltid försvara de demokratiska institutionerna och värderingarna.
Demokratin har i det långa loppet visat sig vara den enda gångbara metoden att förverkliga frihet, ekonomisk utveckling och social utjämning.
Den liberal-socialdemokratiska regeringen lyckades 1918 driva igenom de parlamentariska principerna.
Det är 1900-talets vinnande linje. Det går förstås inte att bygga vidare på Lenins praktik och tankegods. Det var en uppenbar lärdom då. Och i lika hög grad nu hundra år efter ryska revolutionen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
