debatt Idag är den Internationella minnesdagen för folkmordet i Srebrenica. Vi har alla ett ansvar att minnas och lära av detta misslyckande för världssamfundet i allmänhet och FN i synnerhet, skriver Ulf Martinsson.
Den 11 juli infaller den Internationella minnesdagen för folkmordet i staden Srebrenica (fastställd genom en EU-resolution 2009) i nuvarande Bosnien-Hercegovina. Bakgrunden är att den 11 juli 1995 så intog bosnienserberna under ledning av general Ratko Mladić staden, vilket var inledningen till mördandet av 8372 pojkar och män från denna av FN ”skyddade zon”. Vi har alla ett ansvar att minnas och lära av detta misslyckande för världssamfundet i allmänhet och FN i synnerhet.
En smärtsam vacker vårdag 2017 besökte jag begravningsplatsen och minnescentret i Potocari och förundrades över mänsklighetens ondska och vilka mekanismer som gör att folkmord trots allt sker om och om igen: Fördomar, propaganda, osund nationalism och en plan för det systematiska mördandet riktad mot en viss folkgrupp, är alla tydliga ingredienser.
I slutet av förra året släpptes en prisad och mycket lärorik spelfilm runt folkmordet i Srebrenica med titeln ”Quo Vadis, Aida”. Med kuslig precision lyckas regissören Jasmila Žbanić genom tolken Aidas perspektiv visa på den vanmakt som både FN:s trupper och civilbefolkningen känner inför situationen.
Filmen skildrar också den totala likgiltighet som bosnien-serberna och general Ratko Mladić visar inför den status som skyddad zon som Srebrenica hade. Genom den skickliga skildringen förvandlas Srebrenicas offer till verkliga och lidande människor, inte bara siffror i statistiken. Detta är en mycket ”folkbildande” film som jag kan rekommendera utifrån det som jag uppfattar som en allmänt låg kunskapsnivå runt detta folkmord.
Srebrenica och andra svåra krigsupplevelser finns kanske närmare runt dig än vad du själv kan ana i form av din granne, arbetskamrat eller studiekamrat.
Vi i Sverige påverkades starkt av kriget i forna Jugoslavien (1991-1995) eftersom vi under dessa år enligt SCB tog emot 147 000 flyktingar, varav merparten från Bosnien. Enligt mig ligger det därför ett särskilt ansvar på det svenska samhället att uppmuntra de som överlevde kriget att göra sina röster hörda, eftersom erfarenheterna från t.ex. Förintelsen visat på tydliga tendenser från överlevarna att inte vilja eller våga berätta. Srebrenica och andra svåra krigsupplevelser finns kanske närmare runt dig än vad du själv kan ana i form av din granne, arbetskamrat eller studiekamrat.
Liksom vid andra folkmord, finns det också de som förnekar eller förringar folkmordet i Srebrenica. Det är visserligen sant att det förekom övergrepp från alla inblandade parter i detta krig, men inte med den planering, systematik och stora omfattning som den i Srebrenica. Strategin vid förnekandet går ofta ut på hur själva begreppsanvändningen används, exempelvis huruvida ordet massmord eller massavrättningar skall användas istället för begreppet folkmord, i försök som går ut på att förringa händelsen.
Dessa förnekare måste bemötas med hårda fakta som att den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) med säte i Haag, redan 2004 fastslog att det var ett folkmord.
Som att den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžić 2016 dömdes till 40 års fängelse för bland annat folkmordet i Srebrenica av ICTY.
Som att år 2017 dömdes till slut även den bosnien-serbiske generalen Ratko Mladić till livstids fängelse av ICTY för folkmordet i Srebrenica, vilket enligt mig är den symboliskt viktigaste domen och en slags upprättelse för många av de berörda.
Beträffande Serbiens dåvarande president under kriget i forna Jugoslavien, Slobodan Milošević, så inleddes rättegången i Haag år 2001 där han bl a stod åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Milošević hann avlida 2006, men hade sannolikt fällts på flera punkter. Under otaliga rättegångsdagar i Haag mot dessa tre ”huvudaktörer” har omfattande med fakta lagts fram som inte går att förneka!
Vi inom lärarkåren har också ett viktigt ansvar i frågor som detta genom vårt kombinerade kunskaps- och demokratiuppdrag och som i mitt fall styrs av läroplanen för grundskolan. Denna föreskriver bl a att vi ska bemöta främlingsfientlighet och intolerans och innehållet i historieämnet kräver att vi behandlar nationalism, samt Förintelsen och andra folkmord.
Med detta i ryggen ska vi ge eleverna förmåga och kunskaper att bland annat problematisera varför ett folkmord kan uppstå, exempelvis genom den farliga form av nationalism som innehåller förenklade budskap och hotfulla undertoner. Det gäller också att våra läromedel håller måttet, vilket tidigare inte varit fallet med hur man beskriver folkmordet i Srebrenica: Efter systematiska påtryckningar mot förlagen har det dock skett en förbättring de sista åren och alla historieböcker att räkna med har nu en förklaring av kriget i det forna Jugoslavien och en beskrivning av vad som hände i Srebrenica.
Den 11 juli sker ytterligare begravningar till följd av detta folkmord och av respekt för offren och dess anhöriga så måste vi dra lärdom av detta fall och aldrig glömma vad som hände i Srebrenica!
Ulf Martinsson, mottagare av Hédi Frieds lärarpris 2017 och SO-lärare i Trollhättans Stad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
