Glöm aldrig varför de greps

Behandlingen av Persson och Schibbye har varit ett effektivt sätt att hålla journalister borta från att granska regimens smutsiga affärer i Ogaden.

I skrivande stund (måndag kväll) är det oklart om Martin Schibbye och Johan Persson redan släppts, eller om de kommer att friges under tisdagen. Efter drygt 14 månader i fängelse benådas de tillsammans med uppskattningsvis 1950 andra fångar som ett led i det etiopiska nyårsfirandet som inträffar i dag. Beslutet ska ha undertecknats i juli av den nyligen avlidne premiärministern Meles Zenawi.
Oavsett vilket var måndagen en glädjens dag. Framför allt för Schibbye och Persson själva, och för deras familjer och vänner – alla har de betalat ett högt pris för modet att utmana en korrupt och våldsam regim.

Den etiopiska regeringen var noga med att få sista ordet även efter beskedet. På presskonferensen där benådningen offentliggjordes underströk justitieminister Berhan Hailu att Persson och Schibbye inte är “politiska fångar, utan de har begått brott” och att de släpps eftersom de ångrat sig och bett om nåd. Uttalandet “det viktigaste är att det är vårt beslut, ingen annans” understryker det budskap som Etiopien skickat till världen under hela den tid de båda journalisterna hållits inlåsta. Kom inte hit, vi viker oss inte för någon. Behandlingen av Johan Persson och Martin Schibbye har varit ett effektivt sätt att hålla journalister borta från att granska regimens smutsiga affärer i Ogaden-provinsen.

I all glädje över att de båda journalisterna nu är fria är det därför viktigt att minnas varför de greps till att börja med. De reste in i det “förbjudna” Ogaden utan visum för att det var det enda sättet att berätta om de övergrepp som befolkningen där utsätts för. Av etiopisk militär, och indirekt av oljebolaget Lundin Oil vars verksamheter är de som den etiopiska militären skyddar genom att fördriva, våldta och döda. Det är viktigt att komma ihåg att utrikesminister Carl Bildt, som satt i Lundin Oils styrelse när bolaget undersökte “marknaden” i Ogaden, först kommenterade gripandet med att Schibbye och Persson visste att det var ett farligt område och, likt alla turister, borde hållit sig borta.
Förhoppningsvis orkar de båda frigivna att berätta både sin egen och Ogadens historia när de väl kommit hem.

Det är också viktigt att inte glömma alla andra samvetsfångna journalister. Modiga män och kvinnor som bryter mot lagar för sanningens och andras skull. Inte minst får vi aldrig glömma en annan svensk som sitter fängslad i Etiopiens grannland Eritrea. Dawit Isaak har suttit inlåst i närmare elva år. Det är en svindlande lång tid, och regeringen och det civila samhället får inte vila en sekund innan också han får komma hem.