Glöm inte det osmanska folkmordet på kristna!

De som vågar ta upp folkmordet får ofta betala ett högt pris, skriver Kurdo Baksi och Svante Lundgren. 

I dag uppmärksammas det att det gått 110 år sedan det osmanska folkmordet på kristna. Mer än en miljon kristna armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker miste sina liv på grund av sin tro och sin etnicitet. De kristnas egendom konfiskerades medan världssamfundet mest bara såg på.

Under detta folkmord mördades män, kvinnor och barn bland annat med bajonetter. Människor låstes in i byggnader och brändes sedan ihjäl. Andra ströps med bara händerna. Och hundratusentals armenier svalt ihjäl under de långa deportationsmarscherna till främst Syrien men även inom dagens Turkiet. En liten minoritet av kristna överlevde och flydde sedan till olika delar av världen där många av dem har gjort betydande insatser inom kultur, vetenskap och underhållning.

Ingen regering eller president i Turkiet har någonsin velat be om ursäkt

Flera parlament har fördömt detta folkmord, men det har inte skett i Turkiet, arvtagare till det osmanska imperiet. Trots omfattande bevis hävdar den turkiska staten att ett folkmord på kristna aldrig ägt rum. Trots att det har gått mer än ett sekel är det fortfarande tabubelagt i Turkiet att ta upp denna viktiga fråga för mänskligheten. Rättsapparaten straffbelägger alla kritiska diskussioner och åsikter som rör detta folkmord. Åtal har väckts mot politiker, akademiker och journalister som använt benämningen ”det armeniska folkmordet” i tal, artiklar eller böcker. I turkiska skolböcker och medier talas om ”det påstådda folkmordet”.

Ingen regering eller president i Turkiet har någonsin velat be om ursäkt eller velat göra upp med landets våldsamma historia. Trots att det nu gått 110 år demoniseras de kristna i den islamistiske presidentens Recep Tayyip Erdoğans Turkiet.

De som vågar ta upp folkmordet får ofta betala ett högt pris. En av dem var Hrant Dink som mördades utanför den armenisk-turkiska veckotidningen Agos i Istanbul för arton år sedan. Den modige Hrant mördades för att han ständigt påminde om armeniernas öde. Han kämpade för att armenier och andra minoriteter i Turkiet skulle behandlas som likvärdiga medborgare, men det tålde inte mörkrets krafter i landet. Under Hrants begravning bar tusentals människor plakat med texten ”Vi är alla Hrant Dink” och ”Vi är alla armenier!”

Under det senaste året har vi noterat en ökad grad av förtryck av den assyrisk/syrianska minoriteten i Turkiet.

I januari i år uppgav den assyrisk/syrianske parlamentsledamoten George Aslan (Dem-partiet) i ett tal i det turkiska parlamentet att man har börjat bygga en moské i den syrisk-ortodoxa byn Zaz i Tur Abdin. ”Det är främst aleviter och kristna som förtrycks och diskrimineras på grund av sin religion. Sedan flera år bygger regimen moskéer i aleviternas byar och nu bygger man med tvång moskéer i kristna byar”, fastslog Aslan innan han lämnade talarstolen.

Samme parlamentsledamot nekades säga ”God jul” på syrianska i det turkiska parlamentet i december. Så fort som han uttalade ett ord på detta för regimen misshagliga språk stängde talmannen av Aslans mikrofon.

Armeniernas gravplatser och armeniska institutioner skändas ofta. Armeniska skolor och kyrkor utsätts för olika attacker.

I en bättre värld hade den turkiska staten bett om ursäkt för folkmordet, betalat skadestånd till ättlingarna som drabbades och sökt försoning.

Kurdo Baksi, samhällsdebattör

Svante Lundgren, religionsforskare vid Lunds universitet aktuell med romanen ”Jerevans vackraste ögon”