Glöm inte mikroperspektivet

ledare Medborgarnas värderingar och åsikter formas inte på en teoretisk nivå. Den formas i vardagen. Så om vi inte spelar korten rätt i coronastressen, kan det få långtgående konsekvenser för hela samhället.

Coronaviruset ställer en rad samhällsfunktioner inför enorma utmaningar. Sjukvården drabbas förstås hårdast. Och ekonomin. Raset på börsen och de uteblivna intäkterna för en rad branscher kan kasta oss in i en kris som vida överträffar det som hände efter finanskraschen 2008.
Men hotet från coronaviruset blir – i vår mediala tid – också ett kommunikativt problem, och det som nu utspelar sig i gamla som nya medier är en krock mellan olika perspektiv som jag tror har betydelse för hela vårt demokratiska system.
Å ena sidan har vi ett samhällsperspektiv. När regeringen beslutar att alla arrangemang över 500 personer ska ställas in är det för att minska smittspridningen i samhället. Statsepidemolog Anders Tegnell var mycket tydlig på den punkten i radions P1 i torsdags. Beslutet handlar om att folksamlingar över 500 personer riskerar att sprida smittan över större delar av landet.
Det är ett klokt argument. Logiskt och rationellt. Tegnells uppgift som statsepidemolog är ju att hindra en omfattande smittspridning i samhället.
Samma sorts argument ur ett samhällsperspektiv upprepas nu gång på gång i mina flöden på sociala medier, ofta från socialdemokrater och ”vänstermänniskor”. På en statistisk nivå är viruset inte så farligt. Bara lite dödligare än en vanlig influensa, så vad handlar all denna panik om?!

Problemet är att för de allra flesta människor är samhällsperspektivet säkert viktigt, men inte avgörande.
Om man går på en konsert med 50 personer borde den individuella risken för att smittas vara ungefär lika stor som när man går på en konsert med 5000 personer i publiken. Det antal du personligen kommer i kontakt med under spelningen är ju ungefär lika stort i båda fallen.
Alltså kommer väldigt många att avstå från att gå på konserter nu, och deras förståelse för gränsen på 500 kommer vara väldigt liten. De tycker antagligen att Folkhälsomyndigheten och regeringen ska ha ett perspektiv med individen i centrum.
Och i deras egna val och ställningstaganden står de förstås själva i centrum. Det gör det för oss alla. Ytterst få av oss skulle göra ett aktivt val som vi vet ökar risken för vår egen hälsa, om vi också vet att vi kan undvika det. Och även om de flesta av oss inte tror att vi kommer att bli drabbade personligen ökar förstås risken att vi alla kommer att känna någon som går bort av det nya viruset. Det kommer närmare. Risken blir större.
Denna perspektivdissonans har återkommit gång på gång under de senaste veckorna och är troligen en viktig förklaring till många rykten och konspirationsteorier.
I glappet uppstår misstron.

På det viset påminner en del av reaktionerna på den här krisen om vänsterns reaktioner på flyktingkrisen 2015.

Det betyder inte på något sätt att politiker eller andra ska avstå från att lyssna på experter. Häromdagen sade Jimmie Åkesson att ”en regering som bara förlitar sig på expertkunskaper inger inget förtroende”.
Vilka ska man annars förlita sig på? Astrologerna? Eller kanske Sverigedemokraternas chefsideologer? I USA har president Trump länge visat att han inte bryr sig om expertkunskaper, och USA kommer, efter vad det verkar, få ett coronautbrott som är långt mycket värre än det svenska.
Svenska politiker som inte lyssnar på experterna borde nog fundera mer än en gång på om de är lämplig att styra ett land eller en kommun.
Men på ett kommunikativt plan finns det skäl att överväga vilket perspektiv man anlägger.

På det viset påminner en del av reaktionerna på den här krisen om vänsterns reaktioner på flyktingkrisen 2015. På ett brett samhälleligt plan var det förstås inga problem för Sverige att ta emot 163 000 flyktingar på några månader. Och utslaget över hela EU-området var en miljon flyktingar nästan ingenting. Dessutom vet vi att invandring i längden är bra på macronivå.
På mikronivån kan det dock bli problem. Kommuner som får sämre ekonomi. Skolor som blir stökigare, med snabba omkastningar i elevgrupperna och många som ska lära sig svenska innan resten av undervisningen fungerar.
Och de flesta medborgares värderingar och åsikter formas inte på en teoretisk nivå. Den formas i vardagen. Och upplever vi att utvecklingen ökar riskerna i den egna vardagen kommer vi att fatta beslut som kan minska den risken.
Och i glappet uppstår misstron.
Effekten vet vi. Ökat stöd för populistiska och extremistiska partier. Minskad tilltro i samhället. Och nu… vad coronakrisen kommer att leda till vet vi inte. Men om inte ”samhället” spelar korten rätt nu, kan det få långtgående konsekvenser för hela vårt sätt att organisera oss kollektivt.
Och jag är rädd att det inte kommer att innebära mer demokrati, eller mer öppenhet.