Håkans hörna Ett nytt huvudavtal, och borgerliga ledarskribenter behöver kanske lära sig hur den svensk arbetsmarknaden fungerar. Och vad betyder egentligen statistik? Det visar sig att flera “sanningar” om det svenska samhället, bland annat arbetslösheten och drogproblem, kan ifrågasättas.
Av Håkan Bengtsson
Så har då ett nytt huvudavtal mellan arbetsmarknadens parter undertecknats, efter åtskilliga turer, omvägar, återvändsgränder och några avgörande genvägar. Det har inte hänt sedan 1938, då LO och Svenska Arbetsgivarföreningen förra gången undertecknade det så kallade Saltsjöbadsavtalet.
Namnet kommer av att avtalet förhandlades fram under två år i Gula Salongen (det tog tid även på den tiden) och till sist undertecknades på Grand Hotell Saltsjöbaden.
Den här gången såg konstellationen annorlunda ut, något som förstås speglar hur ekonomin och arbetsmarknaden har förändrats och förvandlats sedan dess. LO, PTK och Svenskt Näringsliv valde återigen det anrika hotellet i Saltsjöbaden när deras företrädare skulle sätta sina signaturer under det nya avtalet. Det har redan kallats Saltsjöbaden 2.0. Jag var själv på Grand Hotell Saltsjöbaden på en konferens för några år sedan och kunde konstatera att hotellet var i behov av en viss renovering. När jag nu kollar på hotellets hemsida verkar det som om ägarna gjort något åt saken. Och även den svenska arbetsmarknadsmodellen mår bra av att uppdateras då och då.
Jag var nog den inte den enda som studsade på Maria Ludvigssons ledare i Svenska Dagbladet härförleden
Saltsjöbadsavtalet är otvivelaktigt en avgörande händelse i svensk historia. Det la grunden för hur arbetsmarknadens parter framöver skulle hantera sina relationer och konflikter och för det organiserade arbetslivet med starka fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Det har tjänat både svenska löntagare och företagare väl. Överenskommelsen satte upp ett ramverk och regler för när och hur stridsåtgärder kunde vidtas.
Det blev ett grunddokument som satte standarden för andra och kommande avtal. Arbetsgivarna var rädda för att den socialdemokratiska regeringen skulle lagstifta till deras nackdel och därför beredd att kompromissa. LO fick acceptera paragraf 23, senare 32, som stadgade arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, och anställa och avskeda personal, som senare kom att ersättas av Lagen om anställningsskydd och Medbestämmandelagen. Men det var först 40 år senare. Och drygt ytterligare 40 år senare är det dags för en ny vända på arbetsmarknadsfronten. Politiken har förvisso genom lagar alltid satt upp regelverk för arbetslivet. Det var en borgerlig regering som fattade beslut om Arbetsdomstolen 1928. Men Saltsjöbadsavtalet etablerade den bärande normen på svensk arbetsmarknad, att parterna sluter avtal utan inblandning av regeringen.
Jag var nog den inte den enda som studsade på Maria Ludvigssons ledare i Svenska Dagbladet härförleden. Den hade udden riktad mot Svenskt Näringslivs nya ordförande Jacob Wallenberg: ”Han borde avveckla Svenskt Näringsliv”. Hon skrev bara så där apropå om ”statens och kapitalets uppgörelse i Saltsjöbaden 1938”. Nej, staten var inte med på det där hotellet 1932, så långt tror jag att historikerna är helt överens. Men kanske kan Ludvigsson presentera några alternativa fakta.
Jag har med anledning av detta ett enkelt förslag. Svenskt Näringsliv borde ta en liten skärv av Stiftelsen Fritt Näringslivs och Timbros pengar och erbjuda borgerliga ledarskribenter en basal utbildning i hur den svenska arbetsmarknadsmodellen faktiskt fungerar.
Ludvigssons text påminner oss förstås om att arbetsgivarna alltid rymt sina pragmatiker och sina konfliktsökare, båda dessa kategorier har också funnits i en annan slags skepnad inom arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen. Marknadsvurmare på högerkanten tenderar att se kompromisser som ett svek mot den högre rationalitet eller utopi där fackföreningar bara är ett störande moment i de fria marknadernas spel. Ludvigsson skrev också att Svenskt Näringsliv har en ”kluven personlighet. Ena dagen sitter man bak lyckta dörrar och gör upp med facket om priset på gemene mans arbetsinsats, för att nästa dag skriva debattartiklar om hur viktigt det är att utbud och efterfrågan får sätta priset. Marknadens förmåga att sätta rätt pris överträffar vida aldrig så effektiva intressegrupper.”
Men visst, staten har den här gången utövat press på parterna (Januariavtalet) genom att hota med lagstiftning om inte parterna kom överens på egen hand. Men till slut slöt parterna en överenskommelse och levererade ett förslag som riksdagen nu har vidimerat och bekräftat. Sant är också att avtalsinstitutionen och kollektivavtalet är en integrerad del i varje fungerande marknadsekonomi. Avtal och försäkringslösningar fanns redan på de gamla grekernas tid. Samtidigt är kollektivavtalet en mekanism som delvis sätter marknaden ur spel när det kommer till människors löner och villkor i arbetet. Arbetsmarknadsmodellen och dess sätt att hantera och lösa konflikter är i grunden och per definition med nödvändighet en kompromiss.
Men det går förstås inte att kompromissa om allt. Avgörande demokratiska principer och centrala värden kan aldrig förhandlas bort. Men samtidigt är vardagen och verkligheten ofta grå, och inte ett antingen eller, utan mer av en glidande skala. Ulla Gudmundsons lysande essä på Under strecket i Svenska Dagbladet tangerade på ett helt annat område just denna problematik. Den handlade om Turkiet och Sveriges Natoansökan. Men hennes text har en vidare bärighet. Flera kritiker är med rätta oroliga över och illa berörda av Turkiets krav på Sverige. Bland annat författaren Lena Andersson, som menar att Sverige av principiella skäl bör dra tillbaka sin ansökan och återkomma ”i värdiga former och med klarhet i vilka värden Nato försvarar”.
Gudmundson karakteriserar den typen av argumentation som ett ”klassiskt exempel på utopism. Platons idévärld svävar över texten. Politiken ska utgå från ideal och principer. Alternativet är cynism och machiavelliskt maktspel. Men i praktiken är ju politik aldrig så dikotomisk. God politik, inte minst utrikespolitik, måste innehålla både realism och utopism. Det finns mellanlägen mellan att sitta i snövita kläder längst ut på en udde och vägra kompromissa och att cyniskt maximera de egna intressena på andras bekostnad.
En dimension som saknas i utopisters resonemang är tiden. Filosofen Immanuel Kant förstod nödvändigheten av att ta hänsyn till den. Kant fruktade, med Robespierre i bakhuvudet, kompromisslösa moralister som anser att ändamålet helgar medlen (linjen kan dras från Robespierre till Gulag och Pol Pots Kambodja). Men han avvisar också den rena intressepolitikern. Han ser politiken som ett slags slalomåkning, som kräver tålamod och kompromisser, men där idealen aldrig får förloras ur sikte.”
Gärna en provisorisk utopi, men glöm inte att den kräver en rejäl kompromiss då och då.
Vem myntade egentligen uttrycket ”Det finns tre sorters lögn. Lögn, förbannad lögn och statistik”? Ursprunget till bevingade ord är inte alltid glasklar. Den amerikanske författaren Mark Twain brukar tillskrivas citatet, som i sin tur hänförde de berömda orden till den brittiske politikern Benjamin Disraeli, men några belägg i skriftliga källor för att han låg bakom uttrycket har inte återfunnits. Vi påminns ju ständigt om behovet av att sätta den definitiva ”sanningshalten” i statistiska modeller och utsagor i fråga. Även skenbart objektiva fakta behöver läggas under kritisk lupp.
Ett sådant exempel är påståendet att ungdomsarbetslösheten i Sverige skulle vara bland de högsta i hela EU, en bra bit över 20 procent. Uppgiften har alltid konfunderat mig. Den har kort sagt framstått som mycket hög, ja förvånansvärt hög. Uppgiften har av allsköns politiker och debattörer använts som argument för sänkta ingångslöner, ”enkla jobb” och olika slags avregleringar av arbetsmarknaden.
Problemet är bara att i den siffran har även personer räknats in som är inskrivna som arbetssökande men som samtidigt går en utbildning. Ett mer rättvisande mått presenterades härförleden av Ekonomifakta, som för övrigt drivs och finansieras av Svenskt Näringsliv. Om man tar bort de som går en utbildning och är mellan 20 och 34 år hamnar Sverige nästan på topplats i EU (EU 27), bara Nederländerna är lite bättre.
Den svenska ungdomsarbetslöshetssiffrorna ligger på 6,7 procent, det är förstås inte bra eller acceptabelt. Men genomsnittet i EU ligger på 16,5 procent. Många länder har nästan fyra gånger så hög arbetslöshet som Sverige. Sverige har också, visar Ekonomifakta, den högsta sysselsättningsgraden bland kvinnor.
Även siffrorna på de höga drogrelaterade dödsfallen i Sverige, som onekligen sticker ut, har gjort mig konfunderad. Dessa har regelbundet används som ett tungt argument för att den svenska restriktiva narkotikapolitiken är kontraproduktiv och istället leder till fler dödsfall än i andra länder, trots att syftet ju är att färre skall bli drogberoende och få sina liv förkortade. De höga svenska dödstalen har varit centrala i argumentationen för en liberalisering och legalisering av allehanda droger. Men vad beror de höga dödstalen egentligen på? De sköt fart från mitten av 00-talet. Men inga nya politiska beslut fattades eller annan praxis i narkotikapolitiken etablerades under den perioden. Så hur kan och bör de förklaras?
Nu läser jag i Svensk Farmaci om en ny studie från Socialstyrelsen, som visar att mindre än 25 procent av de drogrelaterade dödsfallen beror på illegala droger. Sju av tio avlider på grund av godkända och av läkare utskrivna läkemedel. Daniel Svensson, som varit med om att ta fram studien, säger att han inte är direkt förvånad: ”Men jag tror att det nog kan komma som en överraskning för många”.
Många av dödsfallen är relaterade till självmord. Sömnmedel och opioider spelar en avgörande roll. Det har inte inte gått lika långt som i USA och Kanada där 600 000 människor dött av opioider de senaste 20 åren. Om detta berättas i Jonas Cullbergs bok ”En amerikansk epidemi” (Atlas) och Patrick Radden Keefes ”Smärtans imperium: berättelsen om familjen Sackler och opioidkrisen” (Albert Bonniers förlag).
Således, sunt förnuft och kritisk granskning av olika ”lögnrapporter”, förlåt statistikrapporter, rekommenderas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
