Gör inte Nato till valretorik

Ledare Räcker det med en rösts övervikt för att gå med i Nato? Det verkar i alla fall vara Ulf Kristerssons hållning. 

Det är möjligt att Rysslands anfallskrig i Ukraina och det dramatiskt förändrade säkerhetsläget i Europa leder till slutsatsen att Sverige bör gå med i Nato.

På den punkten är vi nog många som omvärderat tidigare analyser. Det kan vara ett lämpligt steg.

Men den prövande hållningen är något annat än att göra som moderatledaren Ulf Kristersson. På DN Debatt i fredags drog han ett fett pennstreck över flera decennier av samförstånd i svensk säkerhetspolitik.

Inspirerad av kateder, krigsmakt och kärnkraft 

För nationens bästa har alla seriösa partier tidigare varit överens om att dramatiska förändringar i försvars- och säkerhetspolitiken ska göras i breda överenskommelser, efter ingående samtal och diskussion. Samma enighet präglade statsministerns och Kristerssons gemensamma besök i går vid den Natoövning som pågår i Norge. De var där tillsammans.

Men det räcker uppenbarligen inte för Ulf Kristersson. I debattartikeln skrev han att ”en regering som jag leder kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i försvarsalliansen om det finns en riksdagsmajoritet för det efter valet”.

Kristersson är alltså beredd att kasta 200 års alliansfrihet överbord med en rösts övervikt i riksdagen.

Vill Nato ens ha Sverige som medlem om det genomförs på de premisserna?

I nästa mening skrev Kristersson att alla steg ska tas i nära samförstånd med Finland. Exakt hur den första tvärsäkra hållningen ska kunna samsas med den senare är lite oklart. Antagligen ska det läsas som att finska socialdemokrater kan få säga nej till Kristerssons Natoplaner, men inte svenska.

Utspelet fungerar förstås för den som vill skapa rubriker i det läge som nu råder, och det är som sagt inte alls otänkbart att Nato är en rimlig väg. Magdalena Andersson öppnade också för en sådan förändring nyligen. Den som läste mellan raderna under den presskonferens hon höll, där regeringen bland annat föreslog höjda försvarsanslag, hörde en statsminister som sade att ett medlemskap inte är aktuellt ”just nu”. Men sedan?

Ja, kanske.

Ett medlemskap i Nato är ju ingen liten sak. Det är på liv och död. Med ett sådant beslut skulle Sverige förbinda sig att skicka svenska ungdomar i krig för andra medlemmar i samma försvarssamarbete. Det skulle också ändra en säkerhetspolitik som hållit landet utanför krig i 200 år. Det är högst rimligt att inte just nu rusa in i detta. Framför allt inte utan en bred överenskommelse över blockgränsen.

Men Moderaterna tycks ha bestämt sig för att göra Nato till en valfråga. På samma sätt som de ser kriget, och vikten av att sanktionera Ryssland, som ett sätt att driva på för mer svensk kärnkraft.

Om den tidigare liberale partiledaren Jan Björklund sades det ibland att han drev frågor om kateder, krigsmakt och kärnkraft. Kristersson tycks inspirerad av detta. Men som det är nu förvandlas dessa tre K:n till valretorik, och i det läge som råder, det mest osäkra sedan andra världskriget, behöver Sverige, och Europa, politiker som klarar av att hålla huvudet kallt och inte rusa iväg, triggade av krisen.

Den politikern är uppenbarligen inte Ulf Kristersson.