Att forskning ska etikprövas kan framstå som en självklarhet, men det betyder inte att alla system för att göra det är bra. Tvärtom är det svenska systemet en annalkande katastrof som snarast bör skrotas.
Tänk dig en journalist som ska göra ett journalistiskt jobb, som exempelvis kan handla om att granska ifall skattepengar missbrukas inom någon viss verksamhet.
Innan hon får påbörja sitt arbete måste hon skicka in en ansökan om etikprövning. I ansökan måste hon bland annat beskriva vad granskningen ska handla om, hur granskningen ska genomföras, hur den ska publiceras, hur många som ska intervjuas och vilken nytta ett deltagande kan medföra för de som ska intervjuas. För detta måste hon betala minst 5000 kronor.
Hela systemet strider dessutom mot idén att forskning handlar om att göra nya upptäckter
När ansökan väl är gjord måste hon vänta i flera månader innan hon får besked. Eventuellt får hon ja, kanske nej, eller så måste hon komplettera ansökan. Om hon måste komplettera får hon vänta ytterligare månader innan hon eventuellt får ja. Om hon får ja måste hon sedan göra det hon skrev i ansökan. Om det visar sig att hon exempelvis behöver intervjua fler än vad hon trodde till en början måste hon skicka in en ändringsansökan, och om förändringarna är väsentliga måste hon skicka in en helt ny ansökan. Tänk dig också att det är en statlig myndighet som gör etikprövningen.
Visst låter det absurt? Förutom att det skulle innebära en mängd byråkrati och förhindra all aktualitetsjournalistik skulle det innebära en kraftig inskränkning av pressens frihet. Inte ens i diktaturer måste journalister skicka in ansökningar om etikprövning till statliga myndigheter.
Ändå är det precis ett sådant här regelverk forskningen måste underkasta sig. Det handlar då inte bara om medicinsk forskning, där Macchiarini-fallet visar att det finns starka skäl att granska etiken. Det gäller även samhällsvetenskaplig forskning så fort någon form av ”känsliga personuppgifter” samlas in. Dit räknas bland annat människors politiska åsikter.
Konsekvensen är att varje gång något forskningsprojekt berör människors politiska åsikter måste en etikprövningsansökan skickas till den statliga Etikprövningsmyndigheten där undersökningen som ska genomföras ska beskrivas i detalj. Det gäller exempelvis om en intervju- eller enkätundersökning ska genomföras, trots att det är frivilligt för människor att delta och bestämma vilka frågor de vill svara på. Men det gäller också om man exempelvis ska undersöka hur svenska riksdagsledamöter använder Twitter eller partiledarutfrågningar i TV. Även om det handlar om offentliga personer som inte på något sätt döljer sina åsikter anses politiska åsikter vara ”känsliga personuppgifter” och därför måste en ansökan om etikprövning skickas in.
Principiellt är detta precis lika absurt som om journalister skulle tvingas skicka ansökningar om etikprövning till en statlig myndighet innan de får göra sina journalistiska undersökningar. Förutom att det kostar pengar att ansöka drar det enorma resurser i form av ökad byråkrati och förseningar – pengar som annars skulle användas till forskning. Hela systemet strider dessutom mot idén att forskning handlar om att göra nya upptäckter, och att det därför inte går att veta på förhand exakt vilka frågor man vill ställa eller vilka analyser man vill göra.
Som om detta inte vore nog är processen många gånger godtycklig, där ansökningar som har utformats i princip identiskt får olika beslut. Systemet har också fått absurda konsekvenser, som när en doktorand inte fick försvara sin avhandling för att den inte hade etikprövats. Det riskerar också innebära att forskare inte vågar bedriva akademiskt och samhälleligt relevant forskning av rädsla för att stöta på patrull hos Etikprövningsmyndigheten.
Det är därför hög tid att göra om och göra rätt. Visst behövs det i många fall etikprövningar, men det gäller framför allt inom medicinsk forskning och inte när det handlar om undersökningar där vuxna människor frivilligt deltar eller om uppgifter som redan är offentliga. Dessutom är det principiellt fel att etikprövningen görs av en statlig myndighet, eftersom det öppnar för en långtgående statlig och politisk styrning av forskningen. Den etikprövning som ska göras, den ska göras inom akademin och av andra aktiva forskare. Allt annat strider mot den akademiska friheten.
Jesper Strömbäck, är professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG i Göteborg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
