Svenska politiker och myndigheter ser sexarbetare som omoraliska och opassande i bilden av ett ordnat samhälle, skriver Ellie Roos, sexarbetare och aktivist, i en replik.
Tidigare i veckan var det EU:s dag mot trafficking. Trots detta valde Margot Wallström, Åsa Regnér och Per-Anders Sunesson i en debattartikel dagen till ära att fokusera på vad trafficking inte är genom att angripa paraplybegreppet »sex worker« och aktivt sammanblanda det med människohandel. Begreppet myntades redan 1979 av sexarbetaren och aktivisten Carol Leigh. Den Internationella Arbetsorganisationen, ILO, erkänner sexarbete som just arbete, och bör därför tilldelas arbetarrättigheter.
Organiserade sexarbetare världen över blir äntligen lyssnade på, dock vidhåller svenska politiker att »alla som utnyttjas är offer« och fortsätter tala över våra huvuden. Denna typ av objektifierande språk resulterar i att vi blir omyndigförklarade. Det förminskar erfarenheterna från personer som identifierar sig som traffickingoffer och ökar risken för att farliga kunder ser oss som lätta offer.
Att två betydelsefulla ministrar och en ambassadör kan påstå att det finns »starka ekonomiska krafter som bedriver lobbying för normalisering, avreglering och legalisering av prostitution och människohandel« är fullkomligt befängt. Är det organiserade sexarbetare världen över som åsyftas?
Vi vill protestera högt mot att vi skulle förespråka någon som helst form av människohandel, och de pengar den globala sexarbetarrörelsen har att röra sig med kommer inte i närheten av de summor som används av stater och välgörenhetsorganisationer för att bekämpa prostitution och människohandel. Att sammanblanda begreppen »sexarbetare« och »traffickingoffer« gör marginaliserade människor en stor otjänst – och de båda företeelserna är värda separata kamper. Den medvetna sammanblandningen gör det uppenbart att myndigheter ser sexarbetare som omoraliska och opassande i bilden av ett ordnat samhälle.
Den globala sexarbetarrörelsen kämpar för avkriminalisering av sexarbete och inte legalisering, eftersom avkriminalisering visat sig vara det bästa alternativet för sexarbetares hälsa. Legaliseringsmodellen gör skillnad på olika sorters sexarbete och slår hårdast mot de mest utsatta, samtidigt som det upprättas en rad speciallagar kring arbetet som ofta försvårar utövandet och gör det mer riskabelt.
Den svenska modellen ifrågasätts av de som påverkas starkast av den, men i Sverige går ideologi före människors hälsa.
Den svenska modellen slår hårdast mot sexarbetare, eftersom allt runt omkring vårt arbete är olagligt. Hotell och hyresvärdar varnas om att bli skyldiga till koppleriverksamhet om vi försöker jobba inomhus och inte på gatan. Vi har mycket låg tilltro till rättsväsendet: polisen förföljer oss, deporterar oss, sparkar in våra dörrar och tar våra kunder – vårt levebröd. Våra vänner och sambos riskerar att bli anklagade för hallickverksamhet om de agerar chaufför, säkerhetsvakt eller delar bostad med oss. Vi förlorar vårdnaden om våra barn. Migrerande sexarbetare antas inte kunna ha någon agens samtidigt som de deporteras, eller nekas inträde i Sverige, vilket strider mot EU:s regler.
Sexarbetarkampen bottnar i rättigheter och frågan är mer komplex än vad som ges utrymme för i svensk media. Om skulden lades på fattigdom och dess orsak, i stället för sexarbetares kunder, skulle politiker kunna göra verklig skillnad i sexarbetares liv. I stället fortsätter de exkludera sexarbetare och utmåla oss som människohandelslobbyister.
Sexarbetares rättigheter är mänskliga rättigheter. Sveriges politiker och feministiska organisationer bör omedelbart göra plats för sexarbetare i den feministiska kampen. Inget om oss utan oss!
Ellie Roos, sexarbetare och aktivist
Rose Alliance
Feminister för solidaritet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
