Gör upp med äldrekapitalismen!

ledare Vanvård, sämre villkor och dålig insyn följer i äldrekapitalismens spår. När ska anhöriga och äldre visa att de fått nog?

64 misstänkta dödsfall på ett enda år. Anställda som vittnat om fastspända åldringar i källaren, massiv medicinering med lugnande medel, överinskrivningar, felaktiga redovisningar och extrem brist på personal, där bara en minoritet haft utbildning.
Missförhållandena vid ett privat äldreboende på grekiska Kreta är ett sällsynt upprörande exempel i en granskning av Europas privatiserade äldrevård i 15 länder som Investigate Europes reportrar genomfört.
Den visar hur äldrekapitalismen för med sig vanvård och dåliga arbetsförhållanden överallt där den drar fram, utan att ansvariga bryr sig och där kontroll och insyn är minimal.
Äldrekapitalets 25 största bolag driver nu boenden för nästan en halv miljard omsorgsbehövande gamla i Europa. Omfattningen har vuxit med en femtedel de senaste fyra åren. En ökande andel av staters miljarder till omsorg åt äldre går därmed in i multinationella företags kassakistor med anonyma investerare  som ofta för över vinsterna till skatteparadis.

Priset betalar personal, de gamla och skattebetalarna.

När statsminister Stefan Löfven häromdagen höll sitt sista sommartal som S-ordförande gav han plats åt sin mamma Iris, som blev 90 år. Hon fick sluta sina dagar trygg och väl omhändertagen på det kommunala Vallänge äldreboende i lilla Undrom i Sollefteå. Stefan Löfven var full av tacksamhet för den omvårdnad hon fick fram till sin bortgång för drygt ett år sedan.
»Vilken underbar personal som jobbade där! De förgyllde min mammas sista år i livet och slet dygnet runt för att hon skulle ha det bra.»
Just så vill vi att äldre människor ska få sluta sina dagar. Som Per Molander skriver i DN-kultur är en stabil väljaropinion sedan länge kritisk till vinstdrivande företag i välfärdssektorn. Ändå drivs utvecklingen åt motsatt håll.
Kontrasterna mellan Löfvens ljusa minnen och de mörka som Manolis Hourdakis berättar om efter sin mammas bortgång i maj förra året kunde inte vara större. Hennes död blev inte fridfull. Hon hade inte alls dött av hjärtstopp som stod i dödsattesten, utan av ett blödande sår i huvudet som inte lagts om. Hennes armar och händer hade skador, som bland annat visade att hon varit fastspänd i sin säng.
Manoulis Hourdakis som, precis som Stefan Löfven, velat det bästa för sin mamma får leva med att hon varken fick ett gott slut, eller den omsorg som förespeglades.
Och liksom i vårens uppmärksammade skandal, där Attendo försökte mörka missförhållanden på ett äldreboende i Stockholm, har visselblåsarna bestraffats och hotats.

Kombinationen av allt fler gamla i behov av vård, en säker statlig finansiär och möjlighet till vinst har lockat kapitalet till sektorn i hela EU. De privata företagen blir en allt större del av samhällets äldreomsorg: I Spanien 81 procent, i Storbritannien 76 procent (dock en minskning sen 2019), Österrike har nästan hälften i privat regi, Portugal en tredjedel, Frankrike nästan 24, och Sverige 23 procent.
Det har inte gjort äldrevården bättre. Oavsett hur mycket av BNP (landets samlade produktion) som länderna satsar följer missförhållanden och sämre villkor i privatiseringens spår.
Priset betalar personal, de gamla och skattebetalarna. En del företag hindrar dessutom aktivt anställda att bilda fackföreningar och kämpa för bättre villkor.
Denna förutsägbara onda spiral neråt fick förfärande konsekvenser när covid-19-pandemin svepte fram, vilket rapportserien från coronakrisens frontlinje från Arena idé tydligt visar.
Som Marta Szebehely, professor emerita vid Stockholms universitet, sammanfattar: Privat driven äldreomsorg har färre utbildade, lägre bemanning och betydligt fler tillfälligt anställda. Att sänkta löner samt lägre pensioner blev effekten när Aleris tog över äldreboenden i Norge, ett land som satsar två gånger mer än EU-snittet på sin äldreomsorg, är därmed inte märkligt, utan logiskt.

Men Norge är ändå en fyrbåk i mörkret, som visar att det går att vända utvecklingen.
För det som verkligen förebygger försummelser är inte enkäter om kvalitet, utan tillräcklig bemanning, en hög andel utbildad personal, och marginaler för sjukdom så att underbemanning undviks. Det visar en rapport som analyserat skandalerna i landets privata äldrevård.
Efter att de rödgröna fick makten i ett antal norska kommuner efter förra valet tog samhället tillbaks kontrollen och vårdjättarna klassar numera Norge som »politiskt riskabelt«. Attendo, som driver 700 boenden med mer än 25 000 anställda i Sverige, Finland och Danmark lämnade landet helt förra året. Detta eftersom »de långsiktigt uthålliga villkoren för att bedriva äldrevård I Norge saknas«.
Av 900 privat drivna boenden återstår nu fem med vinstintresse i hela landet. 2023 ska två av dessa tillbaks i samhällets regi. Om inte nästa val bestämmer en annan kurs.
Men även borgerligt styrda Austevoll återtog all privat äldrevård i samhällets regi, vilket gav anställda bättre pensions- och arbetsvillkor: »Vissa tjänster är för viktiga att lämna över till kommersiell drift», säger borgmästare Morten Storebø till Investigate Europe, trots att hans parti, Høyre, driver en annan linje i rikspolitiken.

Med januariöverenskommelsens munkavle borta sjunger även avgående S-ledaren Stefan Löfven i sitt sista sommartal ut sin ilska över riskkapitalister som »kan omvandla skattepengar till privata vinster och tjäna surrealistiska summor pengar för att man drar ner på bemanningen, försämrar villkoren för sina anställda och håller lönerna nere!«
Fick Löfven bestämma skulle Socialdemokraterna »gladeligen sätta stopp för marknadsexperimenten i välfärden, här och nu«.
Han påminner om att det inte är S som drivit på utvecklingen i Sverige, utan de borgerliga partierna med stöd av SD, som ändrade uppfattning efter riskkapitalisternas lobbyarbete.
Men oavsett vilket behöver S höja tonläget igen.
Och alla partier måste inse att äldreomsorg är till för de äldre, inte för omsorgskapitalismen.
Den stora kvalitetsskillnaden mellan norsk och svensk äldreomsorg som blev uppenbar under pandemin säger en del om driftsformens samband med trivsel, hälsa och trygghet. Vanvård med vinst ska inte vara möjlig i ett välfärdssamhälle.
Hur många skandaler tål äldreomsorgen innan allmänhet och anhöriga fått nog?