Sedan snart ett år sitter två svenskar anhållna i USA misstänkta för terrorbrott.
De brukar kallas ”Djiboutisvenskarna”. Men de har också sällskap av en brittisk medborgare som samtidigt arresterades i det lilla landet Djibouti på Afrikas horn och sedan flögs till USA.
Deras historia är omgiven av obesvarade frågor om varför de först arresterades, inte utlämnades till Sverige men flögs till USA. Den svenska regeringens ovilja att svara ökar misstanken om att något inte gått rätt till. Med jämna mellanrum har fallet uppmärksammats i radio och tidningar. Men det mest påfallande är tystnaden och den allmänna bristen på intresse.
De båda svenskarna har tillhört al-Shabaab, samma somaliska rörelse som under veckan med hänsynslös terror satt skräck i Nairobi, och har under flera år bevakats av Säpo. De rekryterades i Sverige och begav sig till Somalia för att delta i inbördeskriget. Möjligen hoppade de så småningom av och fängslades under en tid av al-Shabaab. Förra sommaren korsade de gränsen till Djibouti där de fängslades i augusti.
Sedan är det mesta rätt oklart. Från början verkar både Djibouti och svenska UD varit inriktade på att de skulle tillbaka till Sverige. Men under hösten anlände amerikanska förhörsledare och i november flögs britten och de två svenskarna till USA. De amerikanska myndigheterna, Säpo och justitiedepartementet i Stockholm har uppenbart haft kontakt med varandra. Enligt de amerikanska försvarsadvokaterna vilar det åtal som USA förbereder mot ”Djiboutisvenskarna” nästan helt på Säpos gamla övervakningsmaterial.
Tidigare erfarenheter gör att varningsklockor borde ringa. Först utlämningen av Agiza och Alzery till tortyrkamrarna i Kairo. Sedan oviljan att ta emot felaktigt fängslade från Guantánamo för att ge dem tillbaka friheten. I just det här fallet ska man lägga till Säpos försök att få al-Shabaabanknutna fällda i domstol – som till åklagarnas förtret inte gått så bra. Det räcker inte att vara medlem, man behöver planera eller begå brott för att bli dömd – och det måste kunna bevisas.
När UD får frågor om fallet upprepas alltid samma svar: att det är en mellanstatlig fråga för USA:s och Djiboutis regeringar som Sverige inte kan lägga sig i. Och när Konstitutionsutskottet den fjärde juni meddelade att de inte hade några anmärkningar framgår det att de som utgångspunkt för sin granskning accepterat regeringens förklaring.
Men är det så enkelt? I ett inslag i Studio Ett (3/6) framgår att de amerikanska försvarsadvokaterna fortfarande inte hittat några utlämningshandlingar mellan USA och Djibouti. Så länge sådana inte finns menar de att alla tre helt enkelt kidnappats. I sådant fall har ”Djiboutisvenskarna” utsatts för ett rättsövergrepp, modell ”Kriget mot terrorismen”. Men det är uppgifter som inte verkar bekymra den svenska regeringen. De fortsätter upprepa samma svar.
Redan första januari 2013 publicerade Washington Post en artikel där de använde ”Djiboutisvenskarnas” öde som typiskt exempel på hur amerikansk så kallad ”renditionpolitik” trots kritiken fortsätter. Nu skickas inte längre offren till hård tortyr i Kairo, men lämnas till ”mjukare” misshandel i till exempel Djibouti.
Det är svårt att värja sig från misstanken att Säpo i det här fallet imiterat amerikansk praxis med rättslig outsourcing. Försvarsadvokaterna har inte sett några bevis eller uppgifter om att svenskarna utgjort hot eller planerat brott mot USA. Men i USA är det förbjudet att vara anknuten till al-Shabaab. Det är därför mycket möjligt att svenskarna hamnar i långa fängelsestraff. Är det så att Säpo och justitiedepartementet helt enkelt tagit initiativ till en outsourcing av ett i deras ögon ”besvärligt” fall? De kunde garanterat inte låsts in i Sverige efter att ha tagits hem från Djibouti, men förmodligen i USA.
Sverige hjälpte CIA med fallet Agiza och Alzery och var sedan lojalt tysta. Gör amerikanerna nu en gentjänst genom att ta hand om ”Djiboutisvenskarna”?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
