EU vill satsa på en mer samordnad ekonomisk politik. Men frågan om det går att lösa när medlemsstaterna inte vill ha ett starkt EU, skriver Göran Färm (S), f d Europaparlamentariker.
S-veteranen Allan Larsson har fått ett tufft uppdrag av EU-kommissionen. Han ska leda arbetet med att utveckla en »social pelare« i EU.
Uppdraget ligger förvisso rätt i tiden. Euroländerna blir alltmer klara över att en gemensam valuta får svårt att fungera med enbart gemensam penningpolitik och centralbank. Det behövs en mer samordnad ekonomisk politik, inte minst för att angripa de växande problemen med svag tillväxt, hög arbetslöshet och ökade sociala orättvisor. Till och med näringslivet, manifesterat bland annat på Davostoppmötena, börjar oroa sig för de ekonomiska följderna av växande klyftor och utanförskap.
Samtidigt växer oron över politikens söndervittrande förmåga att omfördela och hantera orättvisorna.
Initiativet med den sociala pelaren är brett. Det handlar om allt från arbetsmarknadspolitik till jämställdhet, från fattigdomsbekämpning till arbetsvillkor, från bostadsbrist till livslångt lärande, välfärd och till och med löner. Den stora svårigheten lär bli att identifiera de områden där det är rimligt att tro att EU kan åstadkomma något. Komplikationen är bland annat att man hamnar mitt i några av unionens hetaste framtidsfrågor.
Utgångspunkten är till exempel att den sociala pelaren främst ska bli en angelägenhet för Euroländerna, men med möjlighet för övriga att gå med. Risken är påtaglig att detta blir ett inslag i utvecklingen av ett 2-speed Europe, där Euroländerna intensifierar sitt samarbete oavsett om övriga följer med eller inte. Och det är svårt att se att ett Storbritannien som eventuellt blir kvar i unionen skulle ansluta sig till en social pelare, eller att man skulle få med högerstyrda länder i Östeuropa som Polen och Ungern.
En annan utmaning är olikheterna i våra arbetsmarknads- och välfärdsmodeller, även om det också finns gemensamma drag, som skiljer Europa från till exempel USA. Sverige och Norden avviker från övriga i synen på parternas och kollektivavtalens ställning på arbetsmarknaden. Medan det för tyska socialdemokrater är en högprioriterad fråga att driva fram höjda lagstiftade minimilöner, är det en otänkbar väg framåt för svenska LO.
Och medan stora delar av Europa sätter sitt hopp till »social housing« när det gäller att lösa bostadsbristen, vill de flesta i Sverige till varje pris undvika socialbostäder och segregation.
Diskrepansen mellan nordisk och kontinental tradition lär dock bli enklare att hantera än grunduppdraget: att få medlemsstaternas stöd för att ambitiöst lyfta frågor som rättvis omfördelning, full sysselsättning och goda arbetsvillkor på EU-arenan, inte minst som detta också har bäring på frågor som migration och integration.
Problemet är att Europas största utmaningar är gränsöverskridande och skulle kräva ett kraftfullt gemensamt agerande i EU på områden som migration, tillväxt, investeringar och sociala klyftor – för att inte tala om klimat- och utrikespolitiken. Men få medlemsländer är beredda att ge EU de resurser och det mandat som skulle krävas för att nå resultat.
Det är lätt att kritisera EU för att sakna handlingskraft, men hur skulle det kunna bli annorlunda när medlemsstaterna inte vill ha ett starkt EU?
Göran Färm (S), f d Europaparlamentariker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
