SÖNDAGSKRÖNIKA Om urbaniseringens starka krafter ska balanseras måste landsbygdens utveckling bygga både på gröna näringar och gruvor, skriver Göran Färm.
Landsbygdspolitiken i Sverige har åsidosatts i många år. Nu verkar det ha vänt. Regeringens förslag till ny landsbygdspolitik har röstats igenom och borgar för genomslag för en förändring. Frågan är om det räcker.
För några år sedan verkade alla partier helt upptagna med att nå ut till de växande större städernas väljare.
Idag uppmärksammas landsbygd och mindre tätorter mera i spåren av den internationella debatten. Det chockade många att Trump kunde segra i presidentvalet i USA utan att vinna en enda storstad och att britterna mot en 60-procentig ja-majoritet i London kunde rösta nej till fortsatt EU-medlemskap.
Bred politisk enighet i landsbygdskommittén följd av en bra regeringsproposition gör att en första förutsättning verkar på väg att bli uppfylld – landsbygdens villkor diskuteras mycket mera än tidigare.
Vid nyligen avhållna Vadstena Forum diskuterade forskare »Visioner för landsbygden« med politiker och tjänstemän. Och just visionerna skapar fortfarande frågetecken om vägen framåt.
Vissa driver på för en konsekvent grön politik med ett »jordcentrerat tänkesätt« för att skapa regenerativa lokalsamhällen med tydligt motstånd mot sådant som flyg, breddturism, industri och gruvdrift.
Vi ser hårda konflikter runt investeringar i vatten- och vindkraft, strid om förnyat miljötillstånd för flygplatsprojektet i Sälen m.m.
Samtidigt som övergripande miljöintressen talar både för vindkraft och t.ex. utvinning av de innovationskritiska mineraler som behövs för utveckling av bl.a. den nya batteriteknik som krävs för att göra oss oberoende av fossila bränslen, gör lokala intressen ofta motstånd mot nödvändiga investeringar.
Nordiska rådets Nordregio-rapport 2018 pekar på att Sverige ligger långt efter främst Norge, men också Finland, vad gäller befolkningens geografiska fördelning.
Skillnaden är framförallt att Norge under lång tid har vågat gripa in klart mera kraftfullt i den regionala utvecklingen.
I Sverige väntas 80 procent av befolkningsökningen framöver, med Umeå som enda undantag, koncentreras till de tätbefolkade delarna från Stockholmsområdet och söderut. Norge visar en betydligt mer spridd fördelning av befolkningstillskottet.
Skillnaden är framförallt att Norge under lång tid har vågat gripa in klart mera kraftfullt i den regionala utvecklingen och att man använder mer kraftfulla ekonomiska styrmedel.
Det handlar om förmånliga skatteregler för företag som investerar i forskning, vilket har gynnat regionerna, att staten delar med sig av skatteinkomsterna från regionalt baserad energiproduktion och att man erbjuder lägre sociala avgifter.
I de nordiska EU-länderna oroar också bantningen av EU:s landsbygdspolitik, den konstruktiva delen av den gemensamma jordbrukspolitiken. I strid med i varje fall Sveriges intentioner ledde den senaste budgetreformen till större nedskärningar i stöden till landsbygdsutveckling än till produktionsstöden.
Regeringens förslag till ny landsbygdspolitik, som röstades igenom i riksdagen den 7 juni, är helt klart ett stort steg i rätt riktning.
Frågan är om det kommer att räcka för att balansera urbaniseringens starka krafter utan mer kraftfulla ekonomiska styrmedel och en utvecklad – inte nerbantad – europeisk politik för landsbygdsutveckling.
Hittills har EU-politiken inte bara lidit brist på resurser, utan också ofta varit alltför jordbruksinriktad.
Framöver borde den bygga mera på att forma en diversifierad ekonomi på landsbygden och i de mindre städerna.
Då krävs också att dessa områden själva accepterar en diversifierad utveckling, som bygger på både industri och turism, som t.o.m. kan kräva gruvor och flyg, och på en kraftfull utveckling av de gröna näringarna.
Göran Färm är f.d. Europaparlamentariker (S) och även ordförande i Kommuninvest samt i Beowulf Mining.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
