De som i dag i svensk debatt förespråkar att Sverige ska ansluta sig till euron gör det med felaktiga argument. Och även om valutasamarbetet på sikt är bra för Sverige bör vi avvakta ett bra tag till.
Debatten om svensk anslutning till euron har börjat poppa upp igen. Jan Björklund (L) föreslog nyligen att Sverige ska införa euron senast 2022. Moderaternas EU-parlamentariker Gunnar Hökmark skriver lite mera oprecist att »tiden närmar sig för en anslutning till euron«.
 
Problemet för oss socialdemokratiska eurovänner är att båda dessa herrar argumenterar illa för en i och för sig god sak. Jag stod på ja-sidan i eurofolkomröstningen 2003 och tror fortfarande på den gemensamma valutan. Men jag tror mig ha lärt något både av den förhastade folkomröstningen då, och av den europeiska kris som följde efter den amerikanska finans- och bankkraschen 2008.
 
Det som blev fel 2003 var bland annat att Carl Bildt, utan att fråga någon annan, krävde en snabb folkomröstning i eurofrågan – och så gick det som det gick. Varken Björklund eller Hökmark berör i sin argumentation frågan om en ny folkomröstning, vilket genast gör processen lite mera komplicerad, och värd gedigen eftertanke.
 
Både Björklund och Hökmark deklarerar också att flera stora EU-reformer har sjösatts – europluspakten, finanspakten och bankunionen – för att hindra att de senaste årens kris ska kunna inträffa igen. Men är det inte lite tidigt att ropa hej?
Vi kan vara på väg in i ett nytt handelskrig. EU ska hantera inte bara brexit, utan också en ytterligt svår diskussion om sin egen framtid. Tyskland har just fått en ny regeringsöverenskommelse om en reformerad och mera offensiv Europapolitik som påminner om den franska, men denna samsyn är fortfarande oprövad. Mot den bakgrunden är det alltför tidigt att redan nu signalera att Sverige ska byta valuta.
 
Det som också gör mig betänksam är Hökmarks starkt politiserade och delvis helt felaktiga analys av finanskrisen. Själv reagerar han mot alla som skyllde krisen på bankerna eller euron och hävdar istället att problemet enbart var misskötta statsfinanser och stora underskott.

Det starka Tyskland drev en alltför stram politik som drabbade de övriga, vilket inte minst Macron har krävt en ändring på.

 
Som bland annat LO-ekonomen Torbjörn Hållö har visat är det fel. Särskilt Irlands och Spaniens underskott var snabbt på väg ner. Hökmark raljerar också på helt felaktiga grunder över »socialdemokrater som ville spendera sig ur krisen«, utan att kunna skilja på konsumtion och investeringar. Det raljerandet drabbar väl idag för övrigt mest Tyskland, som numera likt socialdemokratin vill föra en mer offensiv politik.
Hållö visar att problemet snarare var en chockartad utveckling av bytesbalansen i de mest utsatta länderna, som bland annat beror på interna obalanser inom eurozonen. Det starka Tyskland drev en alltför stram politik som drabbade de övriga, vilket inte minst Macron har krävt en ändring på.
 
Det finns en utmärkt EU-analys redan från åren före finanskrisen, EU:s Wim Kok-rapport, som med all önskvärd tydlighet visar att Europas tillväxtproblem främst beror på alltför låga investeringar, och att vi därför halkar efter både USA och Asien vad gäller FoU, teknologi, kompetensutveckling och därmed tillväxt och jobb.
Jag tror också att Sverige på sikt bör gå med i euron. Det bör vi göra både av politiska skäl – för att kunna vara med och påverka den europeiska ekonomi vi är så integrerade i – och för att det i längden kommer att bli ekonomiskt oerhört riskfyllt för en liten internationellt extremt beroende ekonomi att stå utanför när de övriga euroländerna samordnar sig och bygger stabilitet tillsammans.
Jag är dock helt övertygad om att eurozonen i grunden och långsiktigt måste lösa de problem som fortfarande kvarstår när det gäller samordningen av den gemensamma politiken, inte minst med sikte på tillväxt och jobb.
Jag tror också att vi själva måste göra ett gediget förberedelsearbete och inte stressa in i en ny folkomröstningsmardröm.
 
Göran Färm
F d Europaparlamentariker (s)
Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena