EU:s framtid Många grubblar nu över inte bara hur det ska gå för Frankrike, utan än mer över vad Emmanuel Macrons tydliga seger betyder för EU och Europas framtid. För Sverige finns risk att inflytandet minskar, skriver Göran Färm.
Tidigare i år publicerade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker en vitbok om EUs framtid. Han skisserade fem scenarier, där två nog kan uteslutas direkt, britternas favorit scenario 2 Endast en inre marknad och scenario 5 Göra mycket mera tillsammans, ett slags federalismens färdplan.
Övriga tre alternativ,
- Fortsätta som vanligt, inklusive den redan fastlagda reformagendan,
- Fördjupa samarbetet mellan dem som vill och låta övriga avstå – ett »multi-speed Europe‹
- Göra mindre, men effektivare, det som i Sverige kallas »Smalare, men vassare«, har nog alla sina förespråkare.
Idag installeras Frankrikes president. Och Macron har varit tydlig under sin valkampanj. Han är, liksom de flesta ekonomer, övertygad om att en gemensam valuta kräver mer än gemensam penningpolitik och centralbank – det krävs också en mer koordinerad ekonomisk politik.
Den franska presidenten har inte bara kritiserat hur krisekonomier som Grekland sköts, utan också kritiserat Tyskland, som han menar driver en politik som ensidigt låter euron gynna tysk ekonomi på övrigas bekostnad. Tyskland borde, menar Macron, driva en mer expansiv politik, som skulle gynna övriga Euroländers export och tillväxt, och ta mer ansvar för Eurozonens samlade skulder och investeringar, t ex genom s k euroobligationer.
Problemet är att på dessa punkter delas inte Macrons övertygelse av CDU:s ledarpar Merkel–Schäuble, och kanske inte fullt ut ens av socialdemokratiske oppositionsledaren Martin Schulz. CDU kritiserar istället Frankrike för att inte respektera europaktens krav på statsfinansiell restriktivitet.
Schulz har mera sympati för Macrons krav, men frågan är vad han vågar säga före de tyska valen i höst med tanke på att de flesta tyskar, helt felaktigt, tror att Tyskland missgynnas av eurosamarbetet och redan bär de övriga på sina skuldror.
Macron inser problemet och har därför också öppnat för en lösning, där Frankrikes ekonomiska politik reformeras för att möta Tysklands och EUs krav
Macron inser problemet och har därför också öppnat för en lösning, där Frankrikes ekonomiska politik reformeras för att möta Tysklands och EUs krav på såväl flexibilitet som restriktivitet, i utbyte mot ökad samordning av den ekonomiska politiken och ökat tyskt ansvarstagande för hela Europas tillväxt – en europeisk »New Deal«.
Även om man inte går hela vägen till en gemensam skuldhantering, lär det vara möjligt att enas om att euron kräver mera kraft åt eurozonens samarbete. I så fall hamnar man någonstans mitt emellan Junckers alternativ »multi-speed Europe« och »smalare, men vassare«.
Den lösningen kan på ett sätt vara bekväm för Sverige, att låta euroländerna sköta sina egna angelägenheter och få vårt euro-utanförskap fullt erkänt. Men det innebär också en klar risk för att vi förlorar inflytande över Europas ekonomi, som ju är helt avgörande också för oss.
Risken är dessutom påtaglig för att den svenska socialdemokratins hjärtefrågor, som ambitiösa gemensamma regler för arbetsmarknaden och flyktingpolitiken, ett socialt protokoll och en offensiv klimatpolitik, kommer att tillhöra det som faller utanför i ”göra mindre”-alternativet.
Det blir inget lätt val.
Göran Färm är tidigare EU-parlamentariker (S)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
