De siffror som cirkulerar i Bryssel om kostnaden för en snabb och hård Brexit är så skrämmande att Theresa Mays önskan om en »clean break« knappast är realistisk.
Paradoxalt nog verkar både Storbritannien och EU ha intresse av ett «hard Brexit«. Den politiska logiken driver premiärministern Theresa May mot det hon kallar ”a clean break”. Hon vill helt enkelt tillgodose Brexitmajoritetens krav, inte minst inom sitt eget parti.
För EU är det också givet att det måste få konsekvenser att lämna unionen. Man kan inte bara sluta betala avgiften och ändå ha kvar alla fördelarna av medlemskapet, så fungerar ingen förening.
Den ekonomiska logiken pekar dock i en annan riktning. De siffror som nu cirkulerar i Bryssel om vad själva skilsmässan skulle kosta (60 miljarder euro?), oräknat de långsiktiga effekterna på ekonomin, är så skrämmande att en fullödig ”clean break” knappast är realistisk.
Dagligen tvingas också den brittiska regeringen på olika områden försäkra att ett hårt Brexit ändå inte ska behöva medföra dramatiska förändringar för olika nyckelgrupper. Brittiske Brexitministern David Davis som nyligen besökte Stockholm försäkrade t ex att man ska göra allt för att svenskar i Storbritannien och britter i Sverige inte ska drabbas.
Man kan inte bara sluta betala avgiften och ändå ha kvar alla fördelarna av medlemskapet, så fungerar ingen förening.
May är också tydlig i sitt 12-punktsprogram för Brexit att britterna vill fortsätta bl a forskningssamarbetet och samarbetet i kampen mot grov brottslighet och terrorism. Man föreslår också ett omfattande frihandelsavtal, inte bara WTOs minimiregler.
Därmed tycks den svåra uppgiften bli att forma en tulipanaros, dvs uppfylla båda parters intresse av en tydlig politisk brytning, men med fortsatt tätt samarbete på en rad områden för att minimera de ekonomiska följderna.
Lika intressant är dock vad post-Brexit betyder för de båda parterna internt.
I förenade kungadömet spirar debatten om vad slags Storbritannien man vill utveckla utanför EU. Högern talar om ett »nytt Schweiz« som med massiva avregleringar, skattesänkningar och hård-reglerade gränser (utom för finanskapitalet) försvarar sin roll som finansparadis. I vänsterdebatten prövar man den i en globaliserad värld rätt naiva tanken på en röd/grön »positiv nationalism« som bl a den egyptiske vänsterakademikern Samir Amin har skissat på.
Båda dessa visioner skulle dock fördjupa de politiska klyftorna och provocera fram en ny konflikt med europavänliga skottar och nord-irländare.
Samtidigt ljusnar det för en del nytänkande Europavänliga krafter inom EU. Den socialliberala mitten i Frankrike stärker sin ställning i allians med de gröna. I Tyskland har EU-parlamentets förre talman Martin Schulz seglat in som en ny fräsch socialdemokratisk kraft som verkar suga musten ur de högerextremas roll som främsta utmanare mot Merkel. Schulz är starkt EU-vänlig, men trycker också hårt på social rättvisa, löntagarvänliga reformer och beskattning av finansmarknaderna.
Inom EU verkar det mest sannolika scenariot vara ett »multi-speed Europe« Både Angela Merkel och EU-kommissionens ordförande Juncker talar allt oftare om skärpt koordination av Euro-ländernas strategi för att uppväga den gemensamma valutans obalans, där bara penningpolitiken är gemensam, men inte den ekonomiska politiken i övrigt. Det bådar inte gott för Sverige.
Därmed borde frågan om vad Sverige vill när det gäller Brexit och EUs framtid bli en tung inrikespolitisk fråga framöver.
Göran Färm
F d Europaparlamentariker (s)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
