Tystnaden om EU:s framtid är öronbedövande i Sverige. Det gör att frågor som borde vara viktiga för vänstern aldrig debatteras.
Förre S-ministern Leif Pagrotsky skrev en viktig artikel i Dagens Nyheter i juni. Hans poäng var att kravet på brittisk omförhandling av medlemskapsvillkoren inför en ny EU-folkomröstning borde leda till debatt också i Sverige om vad vi vill i de förhandlingarna.
Pagrotsky har inte blivit bönhörd. Tystnaden om EU:s framtid är öronbedövande.
Pagrotskys huvudtes är dels att förhandlingarna bör ske i ministerrådet, inte i EU-kommissionen. Dels är den att vi bör hålla fast vid den fria rörligheten och inte ge efter för britternas krav på nya restriktioner mot till exempel invandring från fattigare EU-länder. Pagrotsky vill också utvidga frihandeln till våra grannar i Medelhavsområdet, som då skulle få hjälp med den ekonomiska utveckling de så desperat behöver.
Problemet är att dessa krav är motstridiga.
Självklart måste reviderade medlemskapsvillkor godkännas av regering och parlament i övriga medlemsstater. Detta är kärnan i EU:s på fördragsområdet mellanstatliga karaktär.
Problemet är att ju mer makt man ger i förhandlingen till medlemsstater som är hårt pressade av nationalistiska, protektionistiska och till och med främlingsfientliga strömningar, desto svårare blir det att nå Pagrotskys krav – som jag delar fullt ut. Ska vi komma ur den här förhandlingen utan att urholka principen om fri rörlighet eller en rimligt human flyktingpolitik, och till och med öka avregleringen av jordbruket och frihandeln med EU:s grannländer, lär det krävas ett tufft tryck från EU-kommissionen och parlamentet mot medlemsstaterna att inte ge efter för skeptiska hemmaopinioner.
Det populära slagordet ”smalare, men vassare”, som bland annat Centern gärna använder, är inte heller lätt att förverkliga. Att skala bort tunga politikområden skulle göra EU ”smalare”. Men eftersom varje sådant område har tillförts EU:s kompetenskatalog efter tuffa förhandlingar i ofta årslånga regeringskonferenser och enhälliga beslut finns det starka skäl för att dessa områden ändå har blivit EU-kompetens. Att skala bort småsaker där EU ändå inte har någon beslutsmakt eller budget att tala om, som kultur, sport eller turism, blir bara kosmetika.
En högerpolitiker som David Cameron har förstås sitt svar på frågan, men det kan knappast svensk socialdemokrati, fackföreningsrörelse eller miljörörelse acceptera. Cameron vill se ett EU som bara är frihandel, fri rörlighet (med undantag för fattiga EU-migranter och flyktingar…) och avreglering. Men är det verkligen acceptabelt ur ett vänsterperspektiv?
Den inre marknaden är en utmärkt konstruktion med väldiga vinster för medborgare och ekonomi, men den måste begränsas av regler för löntagares och konsumenters rättigheter, miljökrav mm för att bli socialt acceptabel – tvärtemot Camerons önskan.
Risken är också om vi skalar bort för mycket av sådant som gemensam ekonomisk politik, infrastruktur, regler mot skatteflykt och budget för investeringar i forskning är att euroländerna då går vidare på egen hand. Då har vi ett EU i två hastigheter med en inre kärna av Eurozonens A-lag och ett mera perifert B-lag med britter, svenskar, danskar, bulgarer och rumäner.
Bästa sättet att finna lösningar är nog att banta på en annan ledd, med mindre av detaljreglering och större förtroende för medlemsstaterna att forma sina egna praktiska lösningar, men inom gemensamma mål och ramar. Men det är kanske inte lika spektakulärt.
Göran Färm, F d EU-parlamentariker (s)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
