För den globala socialdemokratin är det en stor utmaning att bedöma vilka partier som platsar i vänkretsen. Men det är inte bara en partipolitisk fråga. Mest av allt handlar det om utvecklingsmodeller.
Tanzania har varit socialdemokratins afrikanska hjärtebarn ända sedan Olof Palme knöt vänskapsband med landsfadern Julius Nyerere. Nyerere talade på s-kongresser, sidoorganisationerna drev Tanzaniakampanjer, kooperationen startade VI-skogenprojektet och så vidare.
Vänskapsbanden byggde på att Nyerere försökte leda in sitt land på en egen väg – varken kapitalistisk, sovjetisk eller stamdiktatorisk. Nyereres Ujamaa-idé (”självtillit”) innebar att utveckling av byarna med såväl utbildning som moderna lantbruksmetoder skulle göra det attraktivt för ungdomar att stanna på landsbygden, hellre än att som på så många ställen fly till de lockande storstäderna och riskera att gå under i slummens arbetslöshetselände.
Nyereres TANU-parti ledde ett enpartisystem, men fastnade inte där, utan införde en demokratisk flerpartimodell och lyckades hålla samman olika stammar och religioner. I dag finns dock frågetecken kring efterföljaren CCM, som många menar håller på att bli ett med staten och byråkratin i ett korrupt system, medan folkets engagemang samlas utanför CCM.
Situationen ställs på sin spets i år. Först ska man folkomrösta om en ny konstitution och sedan hålla parlamentsval med en rejäl chans för oppositionen att vinna makten.
Situationen påminner om Sydafrika, där efterföljarna inte lyckats förvalta det idémässiga arvet från Mandela, utan driver ANC i en riktning där allt fler misstror dem och där det folkliga engagemanget alltmer kanaliseras till oppositionen och folkrörelserna. Zimbabwe är det riktigt tragiska exemplet på en sådan utveckling.
För den globala socialdemokratin är det en stor utmaning att bedöma vilka partier som platsar i vänkretsen, inte minst nu när socialistinternationalen tappar i aktning och betydelse. Vänskapen med Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak bevarades till exempel alltför länge. Nu bör man med öppet sinne både pröva nya kontakter och ompröva gamla.
Socialdemokratins afrikanska val är dock inte bara en partipolitisk fråga. Mest av allt handlar det om utvecklingsmodeller. I Tanzania gäller valet i dag bland annat om man ska lyssna till locktonerna från Kina och från de globala energi- och gruvbolagen och satsa hårt på storskalig mineral-, olje- och gasutvinning, med de stora risker för politiska beroenden, hänsynslös exploatering och stora säkerhetsproblem som i dag bland annat har drabbat Nigeria.
Eller ska Tanzania – fortfarande ett av Afrikas fattigaste länder med 80 % av sysselsättningen i enkelt jordbruk – kunna finna en mera balanserad modell, där man motverkar slumurbaniseringen, utvecklar landsbygden och en hållbar turism, kräver av storbolagen att de ska betala skatt och sedan använda skatterna till folkmajoritetens fromma.
I Tanzania finns goda exempel på att den vägen fungerar. Tusentals svenskar har till exempel skänkt miljontals träd i VI-skogen som har förädlats till breda och moderna agroforestry-projekt, inklusive utveckling av lokal sol- och vindenergi på den ännu icke elektrifierade landsbygden.
Afrika utvecklas snabbt. Antalet diktaturer sjunker, fattigdomen minskar och stora framtidsinvesteringar genomförs – men fortfarande återstår formidabla utmaningar.
Göran Färm, socialdemokratisk politiker och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
