Att Europa vill få med ett ovilligt Ukraina i EU är en av Putins cirkulerande myter.
Hela världen grubblar i dag över vad Putin egentligen vill med kriget i Ukraina.
Är han bara ute efter att befästa sin egen makt genom att mana fram en yttre fiende? Vill han tillbaka till den bipolära globala maktordning som gällde under Kalla kriget – USA mot Ryssland? Är han en ideologisk nationalist som vill återförena alla ryssar i en rysk nationalstat? Eller är det drömmen om Sovjet som spökar, en centralistisk diktatur?
Men medan västvärlden grubblar över Rysslands avsikter måste Ukraina också se över sin egen inre agenda. För oavsett Rysslands väg står Ukraina inför enorma inre utmaningar.
Ukraina är ett djupt misskött land, i kris ända sedan befrielsen från Sovjet. Ingen regim har på dessa snart 25 år tagit itu med grundproblemen. Och de är många.
Det mest avgörande är korruptionen och det haltande rättssamhället. Alla regeringar i Ukraina har varit beroende av oligarker, som har skapat sin förmögenhet på privatiserad statlig egendom och nästan alltid har politiska ambitioner. Nästan alla medier ägs av oligarker och nästan alla partier är beroende av deras stöd.
Presidenten Porosjenko är själv en sådan, dock enligt expertisen en av de renare och dessutom politiskt mittenorienterad. Porosjenko har åtminstone i huvudsak skapat sin förmögenhet på vanliga företag och i mindre grad än andra oligarker på privatiserad statsegendom.
Janukovitj-regimen var något i särklass. Bilderna av hans gyllene palats är sanslösa, och det finns många uppgifter om hur de utsparkade ministrarna försvann med – eller ibland tvingades lämna kvar – väskor med miljonbelopp i västvaluta.
Sedan är frågan hur man i framtiden hanterar den ryskspråkiga befolkningen i öst och syd. Att allt kommer återgå till läget före kriget tror få, och att östra Ukraina kommer gå Krims väg och bli ryskt tror än färre. Separatisterna och Putin talar för drastisk federalisering där tillhörigheten till Ukraina mest blir en formalitet – helt oacceptabelt för Ukrainas ledare. Någon form av decentralisering har Porosjenko redan förutskickat, men det är långt kvar innan någon lösning är på plats.
Och så har vi ekonomin. Den allmänna bilden i öst är att alla ukrainska regimer, inklusive den ryssvänliga Janukovitj, har nonchalerat dem. När jag själv besökte östra Ukraina i fjol klagade till exempel företrädare för metall- och gruvarbetarna på att mängder av de stora industrier som en gång gjorde Donbass-regionen rik, nu har dött eller är på fallrepet – för att inte tala om miljöproblem och farliga gruvor. Många säger: ”Det var bättre på Sovjettiden, då hade vi åtminstone jobb”.
Bland Putins myter cirkulerar en som innebär att Europa ligger bakom alltihop därför att man vill få in ett halvt ovilligt Ukraina i EU. Det är inte sant. Ukraina har själv valt att träffa frihandelsavtal med EU, något som till och med godkändes av Janukovitj innan han föll för ryska påtryckningar och backade.
Men medlemskap i EU blir det inte förrän Ukraina uppfyller samma villkor som andra. Då måste man först lösa den akuta krisen, men också de mer långsiktiga frågorna om korruptionen, den ryskspråkiga minoriteten och ekonomin. Då handlar ett EU-medlemskap inte om år, utan årtionden.
Göran Färm, f.d. EU-parlamentariker (s)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
