Att lyssna till “förklädd gud” är att höra ett svenskt kollektivt minne från krigsåren. En tid när radion var ett medium som band oss samman.
Musiken tystnade. Jag öppnade den låga svängdörren till kyrkbänken och steg ut i gången, bredvid dirigenten, och läste inför den fullsatta kyrkan:
Ej för de starka i världen men de svaga,
ej för krigare men bönder som har plöjt
sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Sedan lösgjorde sig en ensam oboe. Därefter läste jag igen. Och så kom det första körpartiet. Det kändes som om jag deltog i en rit, en rit som förde mig tillbaka sjuttio år i tiden.
Lars-Erik Larssons “Förklädd gud”, byggd på Hjalmar Gullbergs dikt som reciteras, är ett av de absolut mest populära klassiska styckena på den svenska repertoaren. Om en arrangör vill vara bergsäker på att få publik till ett klassiskt verk så är “Förklädd gud” ett absolut säkert kort, särskilt som det går bra ihop med den svenska körboomen. Det är den svenska klassiska musikens tryggaste verk.
Det speciella med “Förklädd gud” är att det verkligen är ett radioverk. Både Gullberg och Larsson arbetade på Sveriges radio och samarbetet föll sig naturligt. Förklädd gud uruppfördes i radion den 1 april 1940, en vecka innan Nazityskland inledde invasionen av Danmark och Norge.
Egentligen har det samma struktur som radions sommarprat: en ensam röst talar intimt till oss, och därefter ett stycke musik. Och jag inbillar mig att verket bär med sig de svenska, kollektiva minnena av krigsåren – då folk satt vid radioapparaterna och hörde en landsfader tala eller en nyhetsuppläsare komma med dystra nyheter. “Förklädd gud” är ett nationellt verk från den tid då radion var det mest nationella sammanbindande medium som existerade.
Verket är böljande melodiskt och känns väldigt ”svenskt”. Vari det svenska består är omöjligt att säga, men jag tror att de allra flesta skulle instämma i den karaktäristiken. Kanske kan man beskriva “Förklädd gud” som det sista och finaste utflödet av nationalromantiken.
Jag älskar verket, men störs samtidigt litet av det nationella i det så jag letar ofta efter andra drag i den – som att tonsättaren Lars-Erik Larsson varken började eller slutade i den nationalromantiska änden. Hans verk från det tidiga trettiotalet var typiskt nyklassiska – och efter sin (national-)romantiska period blev han ofta väldigt modernistisk. Han hade studerat tolvtonsteknik i ungdomen.
Dikten “Förklädd gud” handlar om guden Apollon som döms att under ett år leva som en enkel dräng bland andra drängar. Den är mycket andlig. Men det är faktiskt möjligt att dikten gömmer ett självbiografiskt drag: Gullberg föddes utom äktenskapet och hans far, en välbeställd grosshandlare, lämnade bort sonen till en betydligt fattigare familj. Det var poetens stora trauma i livet. Kanske har han smugit in något av det i dikten.
När jag fick i uppdrag att recitera dikten i Dala-Floda kyrka fogade jag till ett par nya strofer, på exakt samma versmått som Gullbergs, om platsen där verket nu skulle uppföras. De flesta märkte det inte. De som gjorde det ryckte kanske till och väcktes för ett ögonblick ur riten:
Vem vakar över byar
och minsta fäbodsberg
och väver julis skyar
i varje jordisk färg?
Göran Greider
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
