Valet i Italien ger utslag för ett av EU:s grundläggande problem: att man inte klarar att mobilisera klassisk opposition som synliggör politiska alternativ. Det medför att stora politikområden avpolitiseras, skriver Göran von Sydow (Sieps).
Utfallet av det italienska parlamentsvalet sprider oro i Europa. I stora drag kan valet summeras som en protest mot den förda åtstramningspolitiken, den politiska eliten och mot EU. Det finns flera skäl att betrakta väljarnas reaktion som en protest: valdeltagandet sjunker från 80 procent till 75 procent, de två dominerande blocken till höger och vänster får se sitt samlade röststöd minska från 70 procent 2008 till 46 procent i år och väljarna har strömmat till ett nytt anti-politiskt protestparti.
Jag menar att utfallet av valet i Italien kan tolkas som en del av en trend där politiken befinner sig i spänningsfältet mellan teknokrati och populism. I det italienska fallet personifieras dessa poler av den sittande premiärministern teknokraten Mario Monti vars nystartade parti bara lyckades samla 10 procent av väljarna och valets stora vinnare komikern Beppe Grillos anti-politiska proteströrelse MoVimento 5 Stelle, Femstjärnan, som samlade mer än var fjärde röst i valet.
Framgångarna för Femstjärnan är ett tecken på en förändring av de europeiska partisystemen, en utveckling som blivit alltmer synlig under den ekonomiska krisens förlopp och som handlar om vad vi menar med politiska partier.
Utöver minimidefinitionen av ett politiskt parti såsom den formulerats av statsvetaren Giovanni Sartori som ’en grupp som identifieras med en gemensam beteckning och som genom val kan placera kandidater i en politisk församling’ associeras partier med ett antal funktioner som de fyller i våra politiska system.
Historiskt sett har de politiska partierna haft två huvudsakliga uppgifter: de ska vara responsiva kanaler för att föra fram medborgerliga krav och önskemål. De ska också vara ansvarstagande för att organisera parlamentariskt beslutsfattande och genomföra beslut. I den förra rollen kan man också tala om partiernas representativa roller och i den senare rollen om partiernas institutionella roller.
Femstjärnan leds och drivs i ett uttalat anti-politiskt syfte. Den påstår sig inte vara ett parti. I enlighet med minimidefinitionen ovan är Grillos rörelse helt klart ett parti. Man har ju till och med lyckats med uppgiften på ett förbluffande bra sätt efter att framgångsrikt ha mobiliserat både via internet och genom möten och grupper på lokal nivå.
Rörelsen söker inte placera sig på vänster-högerskalan utan tar avstånd från sådana kategoriseringar. Den är i stället att betrakta som en renodlad anti-etablissemangsrörelse, men till skillnad från många andra nya politiska krafter i Europa har man inte en agenda som rör invandring och integration. De har endast ett begränsat politiskt program och finner sin huvudsakliga styrka i en kritik av den politiska klassen och de förmånliga villkor som denna har tillskansat sig samt i en kritik av åtstramningspolitiken och därmed också EU.
Det finns i dagsläget en tendens till att de etablerade partierna i stor utsträckning betonar ansvar och trovärdighet på bekostnad av att kanalisera och/eller mobilisera opinioner. Detta har inte bara att göra med en självständig prioritering av ansvar framför lyssnande. Tendensen förstärks nämligen av de många ingångna avtal och löften till externa aktörer (EU, internationella långivare eller, i mer diffus mening, trovärdighet inför marknaden), vilket gör att många ledare som aspirerar på regeringsmakten betonar ansvar men att man på detta sätt ’missbedömer’ den allmänna opinionen och/eller inte förmår mobilisera stöd för den förda politiken.
I synnerhet i de krisdrabbade länderna finns ett begränsat politiskt utrymme för politiker som strävar efter att stå fast vid ingångna avtal att överhuvudtaget föreslå vittgående förändringar. Paradexempel av denna inlåsning av politiska alternativ har varit när – såsom i Irland och Grekland – krav från långivare, representerade av den så kallade Trojkan (IMF, ECB och EU-kommissionen), avkrävt lojalitet från såväl regeringspartier som oppositionspartier för att effektuera lån.
När sedan väljarna går till val är det troligt att de upplever ett visst mått av vanmakt. Vid avsaknad av alternativ bland de etablerade partierna finns en lockelse i att följa de partier som ofta uttalat avsäger sig regeringsansvar och i stället ensidigt betonar responsivitet, att lyssna och kanalisera opinioner.
Ytterpositionerna i den ovan nämnda spänningen utgörs av teknokrati å ena sidan och populism å den andra. Dessa element har alltså historiskt kunnat kombineras i samma organisatoriska form: det ansvarstagande och responsiva politiska partiet. Men det verkar som att dessa två aspekter i allt högre grad företräds av olika organisationer. I det italienska valet synliggjordes detta genom teknokraten Mario Montis försök att mobilisera stöd på en linje av ansvarstagande å ena sidan och Beppe Grillos (och i viss mån Berlusconis) betoning av kanaliseringen av folkligt missnöje parat med ett avstånd från ansvar. Vinnaren i det italienska fallet är helt klart den senare linjen.
Under de senare årtiondena har statsvetare noterat att alltfler av de europeiska partisystemen kännetecknats av bipolär politisk konkurrens mellan två huvudsakliga regeringsalternativ. Jag menar att det i dag, mot bakgrund av denna beskrivning av två olika ’typer’ av partier, framträder en form av tri-polär politisk konkurrens i de europeiska partisystemen.
Medan den ’ansvarstagande’ centerhögern och centervänstern konkurrar om regeringsmakten växer en tredje kraft fram som avsäger sig detta ansvar och framförallt förhåller sig till den allmänna opinionen.
I synnerhet inom euroområdets länder finns också en påtaglig känsla av att det som utgör möjliga politiska handlingsalternativ bestäms någon annanstans, utanför landets gränser. Detta får till följd att motrörelsen mot ett ensidigt betonande av ansvar också riktar en udd mot EU. Inom EU förutsätts medlemsstaterna vara lojala mot ingångna avtal, något många accepterar. Den kvalitativa skillnaden i dagens situation i euroområdets medlemsstater är att beslut som binds av gemensamma hänsyn och åtaganden är så omfattande samt att de berör områden kring vilka den politiska konfliktnivån nationellt ofta är hög. Man kan säga att regelverket som vuxit fram kring den gemensamma valutan är tänkt att ha en inbyggd spärr mot icke-ansvarstagande. Problemet är bara att en tilltagande kritik mot detta syns i väljarnas val. I själva verket kan det begränsade handlingsutrymmet främja en systemkritisk opposition.
I Robert Dahls klassiska verk om politisk opposition från 1960-talet skiljer han på den klassiska oppositionen som är lojal mot systemet men är beredd att överta regeringsansvar och den principiella oppositionen som syftar till att omkullkasta systemet. Dahl pekar på att om möjligheterna till att utöva klassisk opposition undandras kan utrymmet för systemkritisk och principiell opposition öka. Enligt en samtida statsvetare, Peter Mair, lider EU av ett grundläggande problem i att man inte kan mobilisera klassisk opposition som synliggör politiska alternativ. Det medför att stora politikområden avpolitiseras. När detta sker kan efterfrågan på systemkritisk opposition öka.
Denna utveckling får konsekvenser för de parlamentariska systemen. I många europeiska länder finns i dag politiska partier som av olika skäl inte själva vill eller som inte blir inbjudna av de andra till regeringssamarbete. När uppåt en fjärdedel av parlamentets platser upptas av partier som av en eller annan anledning är exkluderade från regeringsarenan följer att det blir allt svårare att få till stånd majoritetsregeringar.
Det är just denna delikata situation som de italienska partierna nu har att hantera och det kommer bli en svår prövning att dels lösa den parlamentariska situationen som sådan men kanske en ännu större utmaning att kunna driva en politik som effektivt bekämpar de svåra problem som landet står inför.
I det rådande läget sitter Grillos parti på en central vågmästarroll. Eftersom en regering behöver stöd i bägge kamrarna får Femstjärnans senatsfraktion en nyckelroll. Hur kommer de att använda detta läge? De försöker nu signalera att man kan ta ansvar och vill ha konkreta lagförslag att ta ställning till. Frågan är dock om man verkligen kommer att göra det?
Troligen är det svårt att transformera en politisk kraft som finner sin styrka i att ifrågasätta rådande ordning till att snabbt bli en disciplinerad och ansvarstagande aktör. Dessutom börjar redan tendenser till en intern spänning i rörelsen kunna skönjas där vissa vill betona en principiell och icke-förhandlingsbar oppositionsroll medan andra ser värdet i samarbete med andra partier. Förutom ett ovisst nyval (som först kan hållas senare) återstår att de stora partierna till höger och vänster samarbetar tätare. Enligt den dynamik som jag sökt påvisa verkar även detta vara en riskfylld strategi eftersom det kan komma att ytterligare stärka de som kritiserar systemet, vilket efter ett nyval kunde skapa än mer oklara majoritetsförhållanden i parlamentet.
Spänningen mellan teknokrati och populism kan på detta sätt fortsätta och det verkar inte finnas någon enkel väg ur de låsningar som detta skapar i Italien. Det finns också skäl att tro att denna tendens kommer fortsätta att påverka många europeiska länder. Eftersom EU-samarbetet i stor utsträckning vilar på den nationella demokratins förmåga att skapa stabila regeringar kommer utvecklingen på detta sätt också påverka hela EU.
Göran von Sydow, utredare i statsvetenskap på Sieps
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
