Häromdagen gick finansminister Anders Borg ut i ett märkligt angrepp på Sveriges Kommuner och landsting, arbetsgivarsidan på det kommunala området. “Ni har varit för dåliga förhandlare”, påstod Borg och hävdade att ingångslönerna i kommunerna var så höga att de hindrade tillväxten av nya jobb.
Uttalandet är märkligt eftersom Borg tycks ha haft mycket lite på fötterna. Han refererade till en studie av Konjunkturinstitutet (KI) men något sådant står inte att återfinna i KI:s Lönebildningsrapport. KI varnade där för att höga minimilöner i vissa branscher skulle kunna utgöra ett problem för vissa arbetslösa. På det kommunala området tycktes dock minimilönerna generellt vara låga och därför ”spela en mindre roll”.
Borgs utspel är dock inte svårt att förstå ur ett europeiskt perspektiv. I kölvattnet av krisen har Tyskland tagit kommandot i EU och drivit igenom den så kallade ”Europluspakten”.
Pakten omfattar euro-områdets medlemmar men är även öppen för icke-euro-länder. Den svenska regeringen hade nog helst av allt velat gå med men lyckades inte få riksdagsmajoriteten med sig i denna fråga.
I denna pakt förbinder sig de ingående länderna att främja:
- konkurrenskraften
- sysselsättningen
- statsfinansiell hållbarhet
- finansiell stabilitet
Konkurrenskraften ska värnas genom en återhållsamhet i lönebildningen i alla medlemsländer men i synnerhet de länder som drabbats hårdast av krisen. Varje stat förbinder sig att vidta åtgärder för att tillse att lönerna inte ökar snabbare än produktiviteten i varje sektor. Varje stat bör också se över lönebildningsprocessen i sitt land och verka för en mer decentraliserad lönebildning där de offentliganställdas löneökningar bidrar till den allmänna löneåterhållsamheten.
En sådan politik förefaller vara mycket svår att förena med den svenska modellen, där ansvaret för lönebildningen vilar på arbetsmarknadens parter och där den konkurrensutsatta sektorn och inte den offentliga sektorn ”sätter märket” för löneökningarna.
Denna fokus på löneutvecklingen är märklig. Euro-området som helhet har inte haft något bytesbalansunderskott att tala om. Euro-området har dessutom en flytande växelkurs gentemot omvärlden. En allmän löneåterhållsamhet lär därför inte kunna påverka euro-områdets konkurrenskraft i någon högre grad, utan kommer i första hand leda till en starkare eurokurs.
Skillnaden i löneökningstakt mellan euroländerna tycks inte heller ha haft någon större betydelse för ländernas inbördes konkurrenskraft under de gångna tio åren. EU-kommissionens konkurrenskraftsrapport (European Competitiveness Report 2010) drog slutsatsen att ”det förefaller inte som om utvecklingen av enhetsarbetskostnaderna har haft någon signifikant effekt”. Tyskland vann ganska lite marknadsandelar trots stagnerande arbetskostnader. Spanien förlorade inte några marknadsandelar trots snabbt stigande arbetskostnader. Både Polen och Litauen fördubblade sina marknadsandelar trots att Polen hade de lägsta arbetskostnadsökningarna och Litauen de högsta. Förklaringen till detta något förvånande resultat var att de höga löneökningarna i vissa länder i huvudsak skedde i de inhemska tjänstesektorerna och inte i exportindustrin.
Denna politik har redan prövats i Tyskland under de gångna 10-15 åren och resultatet kan knappast sägas ha varit särskilt imponerande. Tyskland hade förväntats ange takten för löneökningarna i det nya valutaområdets olika länder. I stället valde Tyskland att bedriva en lönedumpningspolitik för att gynna det egna landets exportindustri på bekostnad av de övriga länderna. Det förefaller dock inte som om denna politik fick särskilt stora effekter på exportutvecklingen. Däremot lade den en våt filt över den inhemska efterfrågeutvecklingen i Tyskland. Reallöner och privat konsumtion stagnerade i nästan ett decennium och sysselsättningsutvecklingen var bland de svagaste i OECD-området.
Det var den svaga inhemska efterfrågan som orsakade den svaga tyska importen och därmed bidrog till de stora obalanserna inom euro-området. Det resulterande tyska bytesbalansöverskottet strömmade tillbaka till underskottsländerna i form av kapitalflöden, vilket spädde på spekulationsbubblorna i länder som Spanien och Irland.
Nu ska denna merkantilistiska politik alltså genomdrivas på europeisk nivå och genomföras samtidigt med en snabb nedskärning av de offentliga utgifterna.
Vi ska alla exportera oss ur krisen. Frågan är vem det är som ska importera?
Göran Zettergren, chefsekonom TCO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
