Göteborg – den borgerliga arbetarstaden

Håkans Hörna Göteborg har alltid förundrat och förbryllat mig. Det skriver Håkan A Bengtsson. 

I år är det dubbeljubileum. Carl XVI Gustav firar 50 år på tronen. Och det är 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung och tågade in i Stockholm. Intåget uppmärksammades på 500-årsdagen i form av en ”re-enactment”, ett engelskt uttryck som betyder att ”återskapa en händelse eller en tid så troget som möjligt”. På midsommardagen tågade medborgare från bland andra Landsknektsföreningen Proknekt, Beridna Livregementet och Sturesällskapet till Slottets yttre borggård. 

Samtidigt är det festliga aktiviteter också på en annan plats i detta avlånga land: Göteborg. Som fyller 400 år. Eller rättare sagt gjorde det 2021. Göteborg grundades och fick stadsprivilegier 1621. Men pandemin satte stopp för ett mer omfattande firande för två år sedan. Bättre sent än aldrig. Även 300-årsfirandet 1921 försenades med två år. Något av en tradition alltså. Den stora jubileumsutställningen var helt enkelt inte färdig förrän 1923. 

”Göteborgsandan” har länge satt bilden av staden

Göteborg brukar kallas ”Lilla London”, och de engelska kopplingarna i stadens historia är betydande. Olav Fumarola Unsgaard ger som inflyttad till Göteborg en annan tolkning i Lilla Valparaiso: Nätter och dagar i Göteborg (Korpen), efter Chiles stora hamnstad vid Stillahavskusten. I den här boken flanerar den intellektuelle i stadens offentliga rum. Boken består av ett antal personliga texter om platser och fenomen som fångar stadens komplexitet och mångfald på ett fint sätt. Kanske är det bara så en stor stad kan skildras, där delarna formar det stora sammanhanget. Texterna präglas av närhet och distans på en och samma gång. 

Göteborg har alltid förundrat och förbryllat mig. Göteborgare förhåller sig ofta negativt till huvudstadens 08-land, på ett ofta rätt tröttsamt sätt. Hemmavid var Halmstad en liten plats jämfört med Göteborg. Den stora staden vid Göta älv blickade man upp emot. Det var lätt att känna sig som en landsortslus på Avenyn. När Göteborgsklubbarna köpte upp halländska fotbollsstjärnor muttrade vi något om att IFK egentligen var ”Halmstad Norra”. Men Göteborg var den stora staden inom räckhåll för oss – och där fanns ju Liseberg. När vi besökte Biskopsgården tyckte jag att husen var så höga, sådana höghus fanns inte hemmavid. Vi levde inte i någon pastoral idyll, men den där staden hade något annat. Inte minst ett annat tempo. Det märktes redan i trafiken. Vi missade alltid avfarten efter Tingstadstunneln. Men inte bara det. Göteborgarna var tuffare, hade större självförtroende och lät höra talas om sig. 

Göteborg har varit, och är fortfarande, en stad präglad av hårda konflikter, där ytterligheterna i politiken varit starkare än på många andra håll.

Torsten Nilsson, partisekreterare och långvarig socialdemokratisk minister, skriver i Människor och händelser i Norden om Zäta Höglund, den ständige vänsteropponenten innanför och utanför partiet: ”Man överraskas icke av att Höglund var göteborgare. Den politiska opinionen har alltid vart lättrörlig i rikets andra stad. Stormbyarna från de vida världshaven har satt sin prägel på folket.” Torsten Nilsson var ju skåning, med ett mer peralbinskt politiskt temperament. De politiska kulturerna är mångfasetterade och kan skilja sig från stadsdel till stadsdel, ort till ort, region till region. Men hur ser orsakssambanden egentligen ut? Forskningsläget är här milt uttryckt påtagligt magert. Det får bli några bokliga fallfrukter apropå staden som firar 400 år, eller 402 år.

Per Nyström karakteriserade Göteborg som en ”borgerlig arbetarstad” i en legendarisk text i Svenska Turistföreningens årsskrift från 1978, en essä som historiker fortfarande hänvisar till. Essän sticker ut med sin bildning och sakkunskap, och sitt sinne för de långa linjerna. Texten vittnar också om en politisk udd, som det är lätt att sakna i dag. Per Nyström var statssekreterare i Stockholm men vände hem till Göteborg för att bli landshövding i mer än två decennier. Tage Erlander hade hoppats att Nyström skulle matcha Herbert Tingsten i ledningen på någon rörelsetidning, men så blev det aldrig. Tingsten hade lämnat socialdemokratin och blivit chefredaktör på Dagens Nyheter och en inflytelserik liberal publicist och riktade nu ofta udden mot arbetarrörelsen.

”Göteborgsandan” har länge satt bilden av staden. Det vill säga att Göteborg präglats av samverkan mellan de politiska partierna och mellan näringslivet och arbetarrörelsen. I ”Myten om Göteborgsandan” (som ingår i antologin Göteborg genom tiderna utgiven av Daidalos förlag) plockar Jan Christensen isär den bilden, eller myten. Snarare har Göteborg varit, och är fortfarande, en stad präglad av hårda konflikter, där ytterligheterna i politiken varit starkare än på många andra håll och det politiska mittfältet svagare. Att det är konflikterna och spänningarna som format staden, framhöll redan Per Nyström 1978, som rentav beskrev Göteborg som ”extremernas stad”. I långa stycken är Nyströms text en uppgörelse med de som styrde Göteborg innan demokratins genombrott i skiftet mellan 10- och 20-talet under förra seklet, och den bild samhällseliten hade etablerad av harmoni och socialt ansvarstagande. I själva verket var Göteborg en stad med hisnande skillnader mellan rikedom och fattigdom; staden präglades enligt Nyström av en ”ocean av fattigdom”. Samtidigt som det göteborgska överdådet överraskade till och med kung Karl XV vid hans besök i staden 1860. Vid middagen i börssällkapet serverades 20 rätter och 15 viner (menyn är bevarad) och kungens hovmarskalk noterade att ”på äkta Göterborgsmanér skröt man dessutom över vad man kostat på. Tusen riksdaler för sköldpaddorna till soppan och 9.000 för desserten som tagits direkt från London”.

En starkt segregerad stad

Göteborg var köpmännens och handelshusens stad, men inledde nu en resa: ”Framemot första världskriget hade Göteborg ändrat karaktär: det var nu industrins, varvens och sjöfartens sjudande stad. Vid sidan av de gamla handelshusfamiljerna började nya penningdynastier växa upp. Fabrikanter växte till industriledare, varvschefer, redare och bankdirektörer”. Sociologen Göran Therborn hävdade att det var i Göteborg som ”den moderna svenska borgarklassen, den klass som förvandlade Sverige från ett närmast feodalt jordbrukarsamhälle till ett industrikapitalistiskt samhälle” först etablerade sig på allvar. Bland de förmögna som styrde staden rådde en stark tilltro till den oreglerade marknaden, för allt skulle, sammanfattar Nyström den rådande överideologin, ordna sig till det bästa om de fria marknadskrafterna fick råda. Den liberala harmoniläran kombinerades med friheten ”att röka och berätta porr”. Kulturen i Göteborg var ”obunden, liberal och fritänkande”. 

Det var annorlunda i Stockholm där de styrande var genuint konservativa. I Göteborg var topparna ”liberala, föga kyrkliga och inte särskilt blågula.” Göteborgsliberalismen skulle få ett socialt ansikte. Men det var en liberalism som byggde på låga löner och låga skatter och välvillig filantropi från den ekonomiska överheten. Den liberala men aristokratiska Handelstidningen var i den meningen under 1800-talet arbetarvänlig. Men det är värt att notera att Högern länge var starkare i Göteborg än på andra håll. Först några år efter andra världskriget blev staden ett starkt fäste för Folkpartiet, och Göteborgs-Posten kom att företräda en mer folklig liberalism. Det ligger en stark symbolik i att det var en folkpartistisk arbetare som i andra kammaren släppte igenom den stora pensionsreformen i slutet av 50-talet. Ture Königson fick aldrig någon medalj, och inte några nya uppdrag av sitt Folkparti. Detta hände i den borgerliga arbetarstaden. Högern blev sedermera tämligen ljusblå i Göteborg. Kanske påverkades de av trycket från vänstern. Socialdemokraterna har i Göteborg varit svagare och vänstern till vänster varit starkare än genomsnittet. Men under lång tid hade socialdemokraterna starka och profilerade ledare, ett intellektuellt kapital och styrde under långa tider staden.  

Göteborg var och förblev förstås en starkt segregerad stad. Har inte klassklyftorna i staden något brittiskt över sig, med starkare barriärer och mindre gränsöverskridande? Det visar inte minst historien om när socialdemokraten Bengt Tengroth bytte sida. Han hade varit ordförande i den inflytelserika verkstadsklubben på SKF men avgick för att bli vice vd för Götaverken. Han betraktades av vänstern som en klassförrädare. KPML(r) dubbade honom till en av ”arbetarklassens största fiender” och satte honom högst upp på dödslistan som skulle verkställas när revolutionen väl inföll. Redan i kommunvalet 1922, det första lokala valet med lika rösträtt, fick stadsfullmäktige en arbetarmajoritet. ”Nya krafter trädde till i stadens ledning”, skriver Nyström. Det var en symbolisk växling vid makten. Men de synliga och osynliga klassbarriärerna bestod. Borgarna bebodde och erövrade de centrala delarna av staden. Arbetarområdena byggdes en bit från centrum. Enda undantaget var Haga mitt i staden, som med Nyströms ord ”fick stå kvar och sjunka i slum”. Här hade Göteborgs arbetarkommun bildats 1890. När jag bodde i Göteborg 1979–80 var de gamla slitna och dragiga träkåkarna kvar. Det kännetecknades av social utsatthet, för att tala vår tids språk. Men det var också en bastion för den tidens vänster. I Halmstad var de gamla träkåksområdena redan borta. Men i Göteborg fanns de kvar. I dag är Haga renoverat och gentrifierat intill oigenkännlighet. Våra sociala boendemönster är föränderliga och skapar hela tiden nya sociala geografier. Olav Fumarola Unsgaard konstaterar att ”Rikedom, utbildning, livslängd är fördelad väst/öst i stället för nord/syd. Klassresan går från öster till väster och ju mer salt det är i vinden desto mer pengar har du på banken.”

Även senare under 1900-talet var vänstern i Göteborg synnerligen starka, kanske byggde den vidare på vänsterrörelserna från första delen av 1900-talet.

I Är det någon vits med Göteborg? (Timbro förlag) påminner Mikael Hermansson, tidigare politisk redaktör för Borås Tidning, att ytterligheterna har funnits både till höger och vänster. I Göteborg har ”antisemitismen, fascismen och nazismen länge funnits med i bilden”. Det nationalsocialistiska arbetarpartiet hade sitt starkaste fäste i Göteborg. 2017 organiserade Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) en stor demonstration utanför bokmässan riktad mot kulturen och det fria ordet. Var det förresten en tillfällighet att Göteborgskravallerna 2001 inträffade i just Göteborg? Ja, vänstern till vänster om Socialdemokraterna har alltid varit starka i Göteborg. Vid krigsslutet fick Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 25 procent av rösterna i kommunvalet (nationellt fick partiet drygt tio procent, länge ett svårslaget nationellt rekord) och kunde som andra största parti besätta vice ordförandeposten i kommunstyrelsen. Det var Nils Holmberg som fick den rollen, tjugo år senare skulle han vara med och bilda det maoistiska KFML. I Göteborg hade SKP länge runt fyra gånger så stort stöd som riket.

Albin Ström gick in och ur det socialdemokratiska partiet. Han var en av dem som lämnade partiet 1917, kom tillbaka 1923 men blev sedan utesluten 1933 och tog med sig en stor del av sina anhängare i Göteborgs arbetarekommun och anslöt sig till Karl Kilboms Socialistiska parti. Sedermera fortsatte han i ett eget parti, Vänstersocialistiska partiet. I Göteborg fanns Albin Ström och i Stockholm Zäta Höglund. Höglund blev till sist borgarråd. Men Albin Ström fortsatte i egen låda. Han hade en mycket stark ställning i Göteborgs arbetarrörelse under 20- och 30-talen, inte minst i facket, och satt en period i andra kammaren. Men efterhand blev det glest i de egna leden. Partiet överlevde ändå in på 1960-talet. Historien om Albins Ströms sista förstamajtal 1962 är en hjärtskärande historia, återberättad i Johan Lönnroths bok Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse (Korpen). Då var han 69 år och låg på Sahlgrenska. Men som Göteborgs-Posten rapporterade tvingade han sina ”sympatisörer att bära honom till talarstolen på Heden.”En partikamrat fick stötta honom när han med fast stämma i en bräcklig kropp dundrade mot atombomben, nazismen, kronans försämring och de uschla folkpensionerna. /…/ En tyst publik lyssnade. En partigängare höll fanan. En kvinna grät stilla.” Socialdemokraten Ernst Jungen skriver i sina memoarer att Albin Ström var en politisk begåvning med en betydande organisatorisk talang, men att ”han saknade vilja till samarbete”. Nog måste fenomen som Albin Ström betraktas i ljuset av stadens starka sociala spänningar och konflikter.

Även senare under 1900-talet var vänstern i Göteborg synnerligen starka, kanske byggde den vidare på vänsterrörelserna från första delen av 1900-talet. Inte minst utmärkte sig förstås stödet för KPML(r), ett parti som kan sägas ha odlat proletarismen. Frank Baude var en karismatisk stalinist som också under en period hade en plats i Göteborgs kommunfullmäktige. Trotskisterna under Göte Kildéns ledning skaffade sig en liten maktbas i Metall på Volvo. Nu är de båda döda. Trotskisterna har gått in i Vänsterpartiet. R-arnas gamla parti har bytt namn. Men partiet äger fortfarande Marx-Engelshuset som enligt Mikael Hermansson ska vara värt mellan 50 och 70 miljoner, vilket gör ”arvtagarna till världens rikaste kommunistiska parti per medlem räknat”. Saker förvinner och ändras. Men det är ändå värt att notera att Vänsterpartiet är särskilt starka i Göteborgs kommun och fick nästan 16 procent av rösterna i kommunvalet förra året, men i riksdagsvalet var det lägre, kanske för att många taktikröstade på Miljöpartiet.

Göteborgsandan verkar ha fått sig en törn

Inget varar för evigt och föränderligheten är konstant. Göteborgsandan verkar ha fått sig en törn av senare tiders skandaler. Socialdemokratin har haft sina interna konflikter och kriser, och försvagats. Tomrummet efter röda patriarker som Torsten Henrikson och Göran Johansson gör sig fortfarande gällande. Familjen Hjörne som i ett sekel var dominerade medieägare i Göteborg gick vilse på mediemarknaden och har nu tappat kontrollen över Göteborgs-Posten. IFK Göteborg ligger i botten av Allsvenskan. Detta i en stad där Matchen på Ullevi var något av en politisk religion. Stadsfullmäktigemötena avverkades gesvint om det råkade vara hemmamatch samma kväll.

Men när kungen var i Göteborg under sommarens firande konstaterade han att ”här byggs och förändras i en väldig fart”. Det är också historien om Göteborg de senaste två hundra åren. I dag har fyra av tio invånare i Göteborg utländsk bakgrund. En av stadens nya och unga röster sa i ett reportage om 400-årsjubileet i Dagens Nyheter att ”alla tider har sina utmaningar”. Och la till att ”man stannar kvar, kämpar vidare, tittar framåt.” För allt förändras. Men ingen kommer heller undan historien. Arvet från den borgerliga arbetarstaden är också en del av framtiden. Så känn ingen sorg för Göteborg.