Gräl och groll inom högern

Håkans hörna Kampen mellan Timbro och Fores, ålafiske och klimatförnekelse. Dessutom lite om knark. Läs Håkans Hörna. 

PM Nilsson var inte arbetslös många dagar innan näringslivets tankesmedja Timbro tog honom under sina vingars beskydd. Efter sitt olagliga ålefiske lämnade han ju statsrådsberedningen och jobbet som statsminister Ulf Kristerssons statssekreterare. PM hann inte skriva så många promemorior. På Timbro ansvarar han nu för klimat-, miljö-, stads- och landsbygdsfrågor. Ett betydande pensum.

I samma veva skickade regeringskansliet påpassligt ut delbetänkandet ”Åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura 2000-områden i havet (SOU 2022:66)” på remiss. Jag vet inte om Timbro kommer att inkomma med några synpunkter. Det kanske räcker med att ta PM Nilssons fiskeredskap i beslag.

***

Men miljöpolitiken står uppenbarligen på Timbros dagordning, den marknadsliberala tankesmedjan har nu gett sig in i den klimatpolitiska striden. Senast häromdagen debatterade Timbros Carl Albinsson med Mattias Goldmann, som tidigare var chef för den liberala och gröna tankesmedjan Fores, men som nu är på 2030-sekretariatet, om reduktionsplikten i P1 morgon.

Det där konstiga ordet står för att vi blandar in biobränsle i bränslet för att minska utsläppen av växthusgaser. Vilket EU fattat bindande beslut om. Sverige bestämde tidigare med stöd även av Moderaterna att skärpa reduktionsplikten över EU:s lägstanivå. Enligt Tidöavtalet ska den emellertid minska. SD vill ta bort den helt och hållet. Vilket förmodligen skulle leda till Sverige hamnar i EU-domstolen. Timbro är såvitt jag kan förstå också kritisk till reduktionsplikten. Det var något om att det hela var oekonomiskt och ineffektivt. Medan Trafikverket anser att reduktionsplikten är ett skäl till att utsläppen från trafiken faktiskt har minskat, och ser den som avgörande för att Sverige ska kunna nå miljömålen.

Ingen behöver sväva i tvivelsmål om att klimatet är en fråga Sverigedemokraterna profilerar sig på och söker konflikt kring. Partiet har ju vunnit stora framgångar i flera andra ”hjärtefrågor”, som invandring och kriminalpolitik. Tidöavtalet innebar ju att partiet kunde pricka av många av sina krav. Men det ligger i populistpartiers karaktär att leta efter och underblåsa allt möjligt potentiellt missnöje.

Kulturpolitiken är ett sådant politikområde. Här utmanar partiet principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur, trots att Tidöavtalet utlovar att den ska respekteras.

Och så är det alltså fråga om klimatpolitiken. Det finns säkert en kalkyl bakom detta strategival. Valet 2022 blev ett energival, där löftena om sänkta priser på bränsle och el ledde till stora väljarflöden i slutet av valrörelsen. Högerpopulister jorden runt kapitaliserar på att förneka klimatförändringarna. Det räcker att studera vad Donald Trump och Jair Bolsonaro sade och gjorde under sina år vid makten I USA och Brasilien. Högerpopulister kritiserar ”klimathysterin” eller förnekar att vi är i en klimatkris. För åstadkomma klimatförseningar, skjuta nödvändiga beslut som kan göra skillnad här och nu och i framtiden – på framtiden. Jimmie Åkesson säger återkommande att det inte är fråga om någon klimatkris. I varje fall inte någon akut kris. Så varför ha så bråttom?

Nyligen kritiserade Jimmie Åkesson också tillsammans med några andra ledande sverigedemokrater satsningarna på Hybrit-projektet i Norrland, det så kallade ”gröna stålet” som hör den fossilfria framtiden till. Deras formuleringar säger något om hur missnöjespolitiker agerar och uttrycker sig: ”Varifrån ska dessa pengar tas, och hur mycket ska detta projekt få kosta?”. Även andra misstror satsningarna på det gröna stålet. I Ekonomisk Debatt liknar Magnus Henrekson och Christian Sandström satsningarna vid ”ett nytt Stålverk 80”. Vilket är ett borgerligt signalspråk för gamla ideologiska och politiska strider med Socialdemokraterna om statens roll i näringslivet. Stålverk 80 var en plan på att bygga ut Norrbottens Järnverk i Luleå, i hög grad präglat av tidens anda och socialdemokratiskt tänkande. Stålverk 80 stoppades av den borgerliga regering som tillträdde 1976. Henrekson var förresten tidigare chef vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) där han nu är senior forskare. Sandström är knuten till Ratio. Två andra forskningsorienterade institut som finansieras av Svenskt Näringsliv.

Men för att komplicera saken är miljöpolitiken inte nödvändigtvis en vänsterfråga. På 70-talet längtade stora delar av vänstern tillbaka till naturen och det genuina och oförkonstlade livet på landet. Den gröna vågen var för många ett alternativ med röda nyanser. Som träffande beskrivs i teveserien ”Händelser vid vatten”, baserad på Kerstins Ekmans roman. Men nu läser jag ett reportage i Svenska Dagbladet av Elisabet Andersson om att delar av ytterhögern vill ta över miljörörelsen: ”Bruna hotet mot den gröna vägen”. Det verkar i och för sig inte ha gått så bra. Men det har varit kontroverser i den så kallade ”omställningsrörelsen”. Bland annat kring hur rörelsen ska förhålla sig till den populistiska höger: ”Var det rätt att välkomna högerextrema Exakt 24 till omställningsfestivalen ’Hylla myllan’.”

Det finns förstås en motsättning mellan högerpopulisternas kampanj mot ”klimathysteri” och strävan att värna naturen och livet på landet, långt från allt elände i städerna. Sverigedemokraterna är ju som starkast utanför tätorterna. Miljörörelsen och det gröna tänkandet har förstås haft sina konservativa inslag. Men det finns också värre och mer komplexa kopplingar. Jag minns att jag under folkomröstningskampanjen runt 1980 läste en bok som varnade för att miljöfrågorna skulle kunna trigga en fascistisk utveckling; vad var det den hette nu igen?

Nu tycks ”ekofascismen” binda samman nationalism och rasism med naturmystik och ”blod och jord”. Ett nytt begrepp för gamla idéer, som alltid omformuleras tidigare tänkande hela tiden och formar nya politiska koncept och ”idéer”. Minkfarmsattacken i Sölvesborg 2019 kunde spåras till ekofascistiska nätverk. Även Brenton Tarrant, som mördade 51 muslimer i Christchurch på Nya Zeeland, hade sådana motiv. Politiska idéer färdas åt olika håll, fram och tillbaka genom historien. Och är uppenbarligen inte alltid helt konsistenta. Därför blir det möjligt att både hylla myllan och yra om klimathysteri.

***

Politiska positioner är inte heller skrivna i sten. Utan stadda i ständig förändring och förvandling. Och väl är väl det. Alternativet att vi inte reviderar våra ståndpunkter under intrycket av nya erfarenheter är varken rimligt eller önskvärt. Så länge kompassen fungerar. Men under senare tid har vi sett en hel del gräl och groll på högerkanten. Men Per Gudmundson har blivit politisk strateg för Moderaterna på Lidingö, efter en vända på Bulletin, Svenska Dagbladets ledarsida och som kommunikationschef hos Ebba Busch. Han tycker inte bytet att från Kristdemokraterna till Moderaterna är så konstigt: ”Rent generellt med svensk borgerlighet så är det väl inte så stora skillnader mellan partierna”.

Nu vill emellertid Centerns nya partiledare Muharrem Demirok göra upp det egna partiets nyliberalism.

Så är det nog. Om vi tänker bort det senaste borgerliga bråket med Centerpartiet har Timbro under lång tid spelat en aktiv parti-interventionistisk roll genom att erbjuda en borgerlig gemenskap för alla unga politiker på den kanten. I praktiken har Timbro blivit en extra borgerlig kraft eller ett slags överideologiskt paraply ovanför borgerlighetens olika partier. Länge var Timbro moderaternas andra hem. Sedan har Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern bjudits in värmen. I början av 90-talet identifierades Centerpartiet som den svaga borgerliga länken. Men när Annie Lööf, som anammade såväl Ayn Rand som Friedrich Hayek, blev Centerpartiets partiledare var det sedan länge fråga om ett stabilt ”liberalt parti”.

Nu vill emellertid Centerns nya partiledare Muharrem Demirok göra upp det egna partiets nyliberalism. Den processen blir spännande att följa. De övriga borgerliga partierna beskriver redan Centern som svikare eller förrädare. Och det är förstås Sverigedemokraterna som skapat denna klyfta bland de tidigare vännerna.

Under Karin Svanborg-Sjövalls tid som VD för Timbro var det några år med dålig stämning i Timbroenklaven. Hon ville hålla distansen till Sverigedemokraterna. Medan styrelsen i Fritt Näringsliv valde att bjuda in sverigedemokrater till Timbros utbildningar. Hennes efterträdare, den tidigare MUF-ordföranden Benjamin Dousa, har däremot helt och hållet anammat den nya policyn. I en intervju i Dagens ETC är budskapet att han hoppas kunna inlemma Sverigedemokraterna i borgerligheten, ungefär som Timbro medverkade till att göra om Liberalerna och Centern. Annars, framhåller Dousa, kommer Moderaterna att ”hamna i kylan i 50–60 år”. Om SD är 5–10 procent mer liberala om 15–20 år ”då har jag gjort stor skillnad för Sverige”, säger han. Det var lågt uppsatta mål. Då kommer det med andra ord att ta flera hundra år innan Sverigedemokraterna blir fullt ut liberala. Det gick ju snabbare med Liberalerna och Centerpartiet.

Dousa nämnde inte den andra möjligheten, att de andra borgerliga partierna tar färg av Sverigedemokraterna.

Och på Fores, den av Centerpartiet startade tankesmedjan, är Ulrica Schenström VD. Hon är partikamrat med Dousa. Men från den maktbasen allt mer en allvarlig konkurrent till Timbro. För liberaler och moderater är de båda. Men oense om Sverigedemokraterna. I en debattartikel, ”Svensk liberalism mår inte bra”, på DN-debatt lanserade hon ett ”reformprojekt” tillsammans med representanter för flera borgerliga ungdomsförbund, från Centern, Moderaterna och Liberalerna och någon enstaka miljöpartist. Som vanligt i politiken lanserades det hela som ett en tredje väg mellan en ”nationalistisk trångsynt höger” och en ”statskramande vänster”.

Fores har även startat sina egna utbildningar (efter Timbromodell) för att attrahera unga från de borgerliga ungdomsförbunden. Schenström har för övrigt gjort Gustaf Reinfeldt (son till den tidigare moderatledaren Fredrik med samma efternamn, och hennes tidigare chef) till rektor för Fores akademi. Pappa själv ska föreläsa i Fores ungdomsakademi. Till saken hör att Reinfeldt aldrig var Timbros man. Till skillnad från Ulf Kristersson, som jobbade där en gång i tiden. Så nu har Reinfeldtmoderaterna sin bastion på Fores. Och Kristerssonmoderaterna kan känna sig hemma på Timbro. Det är noga besett en ideologisk strid om ledartröjan i det borgerliga lägret. Dousa eller Schenström. Det är förstås lite kittlande att det är två moderater som står på varsin sida i den här striden. Räkna med gräl och groll.

***

Börje Ekholm, VD för Ericsson, meddelar att företaget kommer att betala 2,2 miljarder i böter efter att ha gett mutor till IS i Irak. Jag minns inte om den saken nämndes i SÄPO:s senaste rapport om svensk finansiering av terrorism. Men jag kanske har missat något här?

***

Legalisering av droger är en av vår tids stora frågor, särskilt bland unga. Flera ungdomsförbund driver på för att alla möjliga droger ska bli lagliga. Ett exempel är Centerns Ungdomsförbund (CUF) som vill ”flytta knarket från gatan in skafferiet”. På TikTok tycker CUF i Stockholm att en lina kokain med farmor eller lite LSD kan vara ett sätt att ”komma bort från eländet”; och vill du ta lite crystal meth för att effektivisera din vardag – ”då ska du få göra det”.

Föga förvånande har en forskare invändningar. Men det finns också andra personer i den akademiska världen som spelar ner farorna. I ett reportage i Svenska Dagbladet berättade Daniel Berg att han själv testat en rad droger i ett forskningsprojekt, är detta vad vi kan kalla för deltagande observation? Han testade kodein, morfin, oxycontin, heroin och fentanyl. Berg forskar för övrigt i ekonomisk historia! Men det verkar ha gått bra. Forskningsprojektet avslutat och det hela preskriberat lagligt sett. Men Berg meddelar också att många i akademiska kretsar tar amfetamin för att höja sin prestationsförmåga för stora skrivprojekt: ”Men även psykedeliska droger är vanliga. De ses som tankeöppnande, och är roliga att prata om.”

Tankeöppnande?

Det är sådant som väcker tankar, hos mig.