Gråt över spilld mjölk

Statens kränkningar av samebefolkningen kräver en sanningskommission av kanadensisk modell. Sveriges trovärdighet står på spel.

Det påstås att lackmustestet för ett demokratiskt samhälle är hur det handskas med sina minoriteter. Mardrömsexemplet är dagens Ryssland, där funktionsnedsättningar skambeläggs och sexuella minoriteter förföljs. Men även den svenska minoritetspolitiken har sina blinda fläckar.

Ansvarstagandet för urbefolkningsrättigheter en sådan fläck, där vårt land gång på gång har blivit föremål för FN-kritik. Internationella granskningsorgan har uppmanat Sverige att ta större ansvar för att säkerställa samernas mänskliga rättigheter, som självbestämmande, rätten till mark och vatten, hälsa, kultur och språk.

Hittills har ingenting, eller alltför lite, hänt.

Det ingår inte i svenskars självbild att betrakta sig som kolonisatörer, men nu är det dags att ta tag i de mörkaste delarna av svensk historia. I början av veckan gick ärkebiskop Antje Jackelén ut och krävde en sanningskommission för samerna. Svenska kyrkan, under flera hundra år en del av statsapparaten och ofta dess lydiga redskap, har sin skuld i förföljelsen av ursprungsbefolkningen – inte minst som bärare av olika rasbiologiskt färgade idéer.

Därför är det särskilt välkommet att just kyrkan går i spetsen för en utredning. På egen hand arbetar man med en serie publikationer, bland annat den uppmärksammade boken om nomadskolorna och den pennalism som samiska barn utsattes för, men också genom att i vår ge ut en vitbok om kyrkans agerande.

Allt det här är utmärkt, men det räcker inte. På makronivå är det staten som bär ansvaret för kränkningarna av samebefolkningen, och därför är idén om en sannings- och försoningskommission av den typ som funnits i Kanada viktig att hålla fast vid. Inte minst handlar det om Sveriges trovärdighet när vi i olika sammanhang agerar ambassadörer för mänskliga rättigheter.

I slutänden är det förstås handfasta intressekonflikter som spelas upp, bland annat territoriella krav. Det verkar som om det anseende som en folkgrupp har spelar roll för vilken gottgörelse den kan uppnå. Därför är det ett tecken på storsamhällets brist på respekt att aboriginer i Australien och samer i Sverige så ofta misslyckats med att återkräva de marker som tagits ifrån dem.

»Gråt inte över spilld mjölk«, brukar man säga när man vill uppmuntra någon att glömma gamla oförrätter. Mot de visdomsorden kan man ställa en förhoppning, som numera är global, att historiska förbrytelser ska gå att lyfta fram – inte för att förminskas, men för att en försoning äntligen ska kunna komma till stånd.

På det sättet kan ogärningar få nya innebörder och skrivas in i ett sammanhang. Eller som författaren Sven Lindqvist skriver i sin fantastiska bok Terra Nullius om den vita invasionen av Australien: »Inte längre ett folks ofrånkomliga undergång utan tvärtom dess förmåga att överleva och till sist få sin rätt erkänd.«