Framtiden finns i södra Europa, hävdar professor Claus Leggewie, som vill vända på perspektiven.
Ännu är Europa inte förlorat. Europeiska unionen genomlever sin värsta kris sedan grundandet. Ändå hör kriser till unionens historia ända sedan starten. På sitt bestämda vis har kriserna varit motorn för integration och det som knuffat unionen mot varje ny nivå av gemenskap.
Nu är detta ingen livförsäkring. En krasch av hela det europeiska bygget är möjlig. I extremfallet skulle det innebära en tillbakagång i osäkerhet, våld och massfattigdom inte bara i unionens utkanter utan även i dess kärna, vars löfte var evig stabilitet och garanterat välstånd på hela kontinenten. Försöken att isolera sig nationellt, efter mottot ”rädde sig den som kan”, är redan utbredda. Överallt propagerar högerpopulister i koalition med boulevardpressen unionens självupplösning och bildar parlamentarisk koalition för att blockera beslut.
Men helt andra händelseförlopp är också tänkbara, nämligen ett omfattande förenat Europa, något som den tyska grundlagen alltid haft för ögonen. Södra Europas kris, vilken också är en medelålderskris för hela Europa, skulle då bli utgångspunkten för en grundläggande reform, en utvidgning och fördjupning av unionen i ett nytt Euromedelhavsförbund.
Medelhavsregionen var för många i min generation inte bara ett omtyckt resmål och i viss mån en livsstil som vi anammade, utan också en källa till intellektuell och vetenskaplig inspiration. Det må betraktas som en trotsreaktion när jag tvärtemot sakernas tillstånd och ländernas dagsform ändå ser ”Framtiden i södern”. Men det är en real-utopisk motkonstruktion mot den förhärskande uppgivenheten och mot den nedbrytandets lättsinniga semantik som sedan flera år förlamar Europa.
I dagens Europa övervinns allt för mycket historia och tänks allt för lite framåt. Yngre förstår inte när krigs- och efterkrigstidens generation som unionens ursprungsmantra fortsätter upprepa besvärjelsen om Europas katastrof i andra världskriget. Interrail och Erasmus har fört dem i Europas alla riktningar. Från Frankfurt till Marseille rullar ICE-tåget på knappt åtta timmar. Och EU gör att gränsöverskridande telefoni och surfande hela tiden blir billigare.
Ansatsen måste alltså vara en annan: inte besvärjelsen av historien eller att tvätta den smutsiga euro-byken, utan att visa vägen till en ny typ av union. Att utnyttja chanser som hade funnits också utan den aktuella krisen. Den försenade reformen av den kaotiska finanskapitalismen, vars vansinne visat sig särskilt tydligt i södra Europa, kunde förbindas med övergången från fossila till förnybara resurser, det vill säga det största transformationsprojektet sedan den industriella revolutionen.
Omvandlingen kan kopplas till sundare former av turism och ett konsekvent skydd för haven och miljön. Detta är tillväxtpaktens teman. Båda teman stödjer skymningen för autokrater vid Medelhavet och inspirerar en demokratirörelse som utgör grodden och hörnstenen för ett transnationellt medborgarskap. Det existerar alternativ till en förment alternativlös krishantering.
Den europeiska offentligheten, inklusive den professionella utrikes- och Europapolitiken, tankesmedjor och rådgivningsbyråer, de flesta företag och intresseföreningar har hittills ignorerat dessa perspektiv. De utvecklar knappast scenarier bortom en Grexit, en utträdesoption för Grekland och de övriga Pigs-länderna.
Gamla lojaliteter och beroenden behärskar deras tänkande och de har inget förhållanden till de sociala och politiska rörelserna i varken söder eller norr. Hos dem har en karikatyrbild av Medelhavsregionen som sorgebarn, farozon och utträdeskandidat befästs, som gör vetenskaplig och politisk exklusion nödvändig.
Om grekerna kontinuerligt väljer fel så missförstår de uppenbarligen den demokrati de själva grundat. Eller är det vi själva som står för missförståndet?
Claus Leggewie, professor i statsvetenskap, chef för Kulturwissenschaftliches Institut Essen och medlem av den tyska regeringens expertgrupp för globala miljöförändringar.
Översättning: Mikael Feldbaum, chefredaktör Arena
Texten är publicerad i Arena nr 4, 2012. Köp magasinet här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
