Jag ser solen gå ned över Akropolis ovanför en stor TV-skärm. På TV:n slutakten av en balettversion av Medea med nyskriven operamusik av Mikis Theodorakis. Det är på årsdagen av militärkuppen den 21 april 1967 i Grekland.
Bakom TV:n breder en stor terrass ut sig med utsikt över hela Aten. Vid sidan av ett apelsinträd står en byst föreställande Mikis Theodorakis, som kunde köpa den välbelägna bostaden efter filmsuccén Zorba.
Medea har just dödat sin otrogne man och sina barn och ska nu också ta sitt eget liv. Den grekiska dansösen vrider sig i förtvivlad beslutsamhet. Det är vackert och väldansat. Musiken är mäktig och medryckande.
Bredvid mig sitter Mikis som visar mig en förhandsversion av filmen, gjord av den grekfödde filmaren Astiris Koutoulas.
”Det är Grekland som du ser dö nu”, kommenterar Mikis, som sitter hemma efter en våldsam demonstration mot EU:s sparpaket på Syntagmatorget i stadens centrum. Hans lungor tog stryk av gasen.
Han suger på en fet cigarr men röker inte. ”Doctor’s orders”.
”Vi lever nu som under den tyska ockupationen”, säger Mikis bittert. ”3 000 människor har begått självmord, och varje månad får tusentals andra sin el avstängd på grund av åtstramningarna. Arbetslösa flyr i mängder landet och ungdomarna förlorar framtidstron. Liksom Medea dödar vi våra egna barn.”
I filmen har mobiltelefonsbilder från sammanstötningarna med polisen sprängts in. Mikis syns i tårgasdimmorna iförd gasmask. Efter demonstrationen talar han till åskådarna: ”Tre gånger har jag utpekats som terrorist: under den tyska ockupationen, under inbördeskriget och under militärjuntan. Om man vill kalla mig terrorist i dag, är jag stolt över det.”
Han kritiserar Angela Merkel som ses som den som fått EU och IMF att utsätta Greklands folk för en orättfärdig och ohållbar situation. Men hans ser också många av de grekiska politikerna som förrädare och profitörer.
Nästa dag ska rättegången mot den förre partisekreteraren och försvarsministern från S-partiet PASOK inledas. Han åtalas för mångmiljonsvindel och korruption tillsammans med sin före detta och nuvarande hustru, sin dotter och andra närstående. Många andra sitter fängslade eller väntar på åtal från den nyinrättade statliga kommissionen mot korruption.
Efter mötet med Mikis träffar jag George Papandreou. Han kom till Sverige som politisk flykting med sina föräldrar och syskon 1967. Pappa Andreas hade släppts av militärjuntan, och en gästprofessur i Stockholm ordnades åt ekonomiprofessorn av Tage Erlander. George studerade, arbetade som diskare och städare och lärde sig svenska och svensk politik.
Som premiärminister 2009-2011 tar han på sig sin del av ansvaret i krisen, men vill att vi kommer ihåg att när hans far blev premiärminister hade han vissa ambitioner att modernisera statsapparaten och politiska miljön. Något som hans företrädare, den konservative Konstantinos Karamanlis, varken ville eller senare gjorde. Arvet efter juntaåren var tungt, liksom i Spanien och Portugal. Grekland kom på efterkälken demokratiskt.
George hade efter sin valseger 2009 aviserat politiska reformer, men tvingades i stället att bli krishanterare dygnet runt. ”Dessutom hade jag makthungriga fiender inom partiet som låg och lurade i vassen”. När han kom hem från Bryssel med sparpaketet, insåg han att han inte hade majoritet i parlamentet. Hans förslag om folkomröstning väckte raseri i Bryssel, Berlin och Paris. Demokratins kanske mest fundamentala del, folkets direkta röst, sågs som en katastrof!
Han fick avgå och ska nu fokusera på ordförandeskapet i Socialistinternationalen och skriva om de senaste årens problem som han anser inte bara vara grekiska. Det är Europas framtid i en ny världsordning som det handlar om, menar han.
Det var Olof Palme som fick mig till Aten våren 2013, 46 år efter militärkuppen. Den 21 april lanserades en bok på grekiska om Palme. Författaren George Logothetis, mångårig medarbetare på Sveriges Radio och nu bosatt i Grekland, såg ett behov av att presentera den svenske politikern och hans gärning. Hans sätt att vara och hans politik är vad som behövs i Grekland nu, menar Logothetis.
Vid den första presentationen i Logothetis hemstad, Thessaloniki, kom över 400 personer. I Aten fylldes den stora salen i Michael Kokoyannis-stiftelsen. Logothetis har också sammanställt en 25 minuter film om Palme med bilder från demonstrationer mot juntan i Sverige, i vilka Melina Mercouri, Mikis Theodorakis, Olof Palme och andra svenska politiker deltog. Många tårar fälldes vid åsynen av dessa gångna strider från en tid då tanke, ord och handling förenades i kamp mot militärdiktaturen.
En av talarna sa att det säger mycket att vi aldrig skulle komma på tanken att i dag organisera ett möte av denna typ för någon annan politiker, vare sig grek eller utländsk.
När jag åker hem från Aten hade många åter samlats på Syntagmatorget, denna gång för att minnas militärkuppen och frihetskampens början.
På flyget hem läser jag att EU och IMF har aviserat både räntesänkning och förlängning av de grekiska lånen.
Det är onekligen hög tid att lätta på trycket. Alla som har ögon att se med, förstår att folket har lidit alltför länge och fått mer än nog. Greklands sak är EU:s – och därmed också vår.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
