debatt Det är dags för ett nytt socialt kontrakt som utgår ifrån individens skyldighet att bidra till ett samhällssystem som tar de ekologiska gränserna på allvar. Staten bör i sin tur garantera att det sätts ett tak på hur jordens resurser ska kunna användas för befolkningens välbefinnande, skriver Jayeon Lindellee och Max Koch.
Vice statsminister Isabella Lövin deklarerade i somras att ”grön återhämtning” ska vara en överordnad princip för all politik som hanterar krisen som coronapandemin har medfört. Denna politiska vilja har i viss grad överförts till regeringens budgetproposition för 2021 där miljösatsningar värda 10 miljarder lanserats. Miljöpartiets språkrör Per Bolund hyllar denna satsning som en riktig game changer för klimatarbetet, trots att stödpaketet enbart för flygbranschen och SAS är större än hela miljöbudgeten.
Många viktiga satsningar görs förvisso i budgetpropositionen, till exempel för ett mer hållbart transportsystem och för grön omställning av industrin genom investeringar i grön teknik och statens kreditgaranti. Det som dock saknas är en politisk vilja att låta grön omställning genomsyra alla finanspolitiska åtgärder som motiveras nu under pandemin.
På vilket sätt bidrar generellt sänkta arbetsgivaravgifter och inkomstskatter till grön återhämtning? Hur kan vi acceptera att skattelättnader under pandemin leder till miljonvinster hos riskkapitalägare som driver skolor och omsorgsverksamheter? Det vi behöver komma ihåg är att allt stöd som går till näringslivet och som inte har någon ambition att styra om företagens nuvarande verksamheter och investeringar förstärker det ohållbara tillståndet av business-as-usual.
De enorma privata tillgångar som ackumulerats på bekostnad av växande ojämlikhet och miljöförstöring bör användas för gemensamma ändamål.
Statens expansiva finanspolitiska åtgärder i början av coronapandemin riktades mot att stödja företag genom permitteringsstöd, tillfälliga skattelättnader och ändringar i kostnadsfördelningen för våra socialförsäkringssystem. De stödåtgärderna behövdes och enligt Finansministern kunde staten spendera pengar tack vare att vi hade sparat i ”ladorna”. Det vore dock naivt att tro att vi bevittnar någon systematisk förändring i vår finanspolitik. Planen är att vi får hjulen att rulla igång igen och att tillväxten skulle kompensera de extraordinära utgifterna, förhoppningsvis utan brutal åtstramningspolitik.
Den politiska debatten i Sverige ter sig särskilt konservativ i ljuset av fler aktuella politiska förslag kring hur vi skulle kunna förvalta våra gemensamma resurser. The Foundational Economy Collective föreslår till exempel att vi borde bygga ett ekonomiskt system där kollektiv konsumtion av grundläggande produkter, tjänster och samhällsviktig infrastruktur står i centrum snarare än privatpersoners privata konsumtion eller ekonomisk tillväxt. För att kunna garantera grundläggande materiell standard för alla under omställningsprocessen höjer forskarna rösten för direkt tillhandahållande av ”bastjänster” för alla. Den globala agendan ”building back better”, rekommenderad av OECD, betonar att vi behöver prioritera välbefinnande och designa återhämtningsplaner som kan leda till starkare motståndskraft för ett samhälle som präglas av ekologiska kriser, alltså inte tillbaka till den gamla ordningen.
Omfördelning av befintliga tillgångar är lika viktig som teknikutveckling och innovation för att vi ska kunna ställa om vårt samhälle under den knappa tiden vi har på oss för att undvika klimatkatastrofer. Socialdemokraterna verkar vara särskilt nöjda med att skattesänkningen främst är riktad mot låginkomsttagare, men en politik som berör höginkomsttagare och kapitalägare lyser med sin frånvaro. De enorma privata tillgångar som ackumulerats på bekostnad av växande ojämlikhet och miljöförstöring bör användas för gemensamma ändamål. I Sverige skulle man kunna börja med att återinföra förmögenhetsskatten och arvskatten.
Det är dags för ett nytt socialt kontrakt som utgår ifrån individers skyldighet att bidra till ett samhällssystem som tar de ekologiska gränserna på allvar. Staten, eller vilken politisk gemenskap som helst, bör i sin tur garantera att det sätts ett tak på hur mycket, och på vilket sätt jordens resurser ska kunna användas för befolkningens välbefinnande. Att regeringen (och många andra stater) faktiskt har rett ut vad som anses som samhällsbärande yrke under pandemin visar faktiskt en möjlig väg för oss: det är, och det bör vara möjligt att vi gemensamt pratar om vilka delar av vår ekonomi som är grundläggande och behövliga.
Med nuvarande återhämtningspolitik återstår de största hindren för omställning till ett hållbart samhälle. Dit inkluderas inte minst den fossila industrin som får miljardstöd av staten, men också det sättet vi legitimerar ”gröna satsningar” som ett mål underordnat tillväxten och jobben.
Jayeon Lindellee, forskare
Max Koch, professor
Båda är medverkande i forskningsprojektet Hållbar välfärd för nya generationen socialpolitik vid Socialhögskolan, Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
