Grön seger i Österrike ger hopp

Världens första gröna president ger hopp om att den högerpopulistiska trenden kan brytas.

Äntligen lite goda nyheter. Alexander Van der Bellens seger i det österrikiska presidentvalet är viktig seger, som väcker hopp.

Van der Bellen, en tidigare ordförande för miljöpartiet De Gröna som ställde upp som oberoende kandidat vann en övertygande seger. I det tidigare, senare ogiltigförklarade valet som hölls i maj vann han över högerextrema FPÖ:s kandidat Norbert Hofer med bara 30 000 röster.

Nu var marginalen större. Van der Bellen ser ut att vinna med 53,3 procent av rösterna mot 46,7 procent för Hofer.

Mycket stod på spel i det österrikiska presidentvalet. Österrikes president är inte maktlös. Presidenten är överbefälhavare, och har en omfattande utnämningsmakt. Presidenten utser, efter förslag från parlamentet, domare i Högsta domstolen, och en rad höga statliga tjänstemän, inklusive rektorer i det statliga skolväsendet.

Under hela efterkrigstiden har sådana utnämningar gjorts enligt den av FPÖ så hatade Proporz-principen: de har fördelats proportionerligt mellan medlemmar i de två traditionellt stora partierna: det röda socialdemokratiska SPÖ och det »svarta« konservativa ÖVP. Så har inte bara departement, myndigheter och statliga företag varit antingen röda eller svarta, utan alltså också skolor.

Skolor med röda rektorer ordnar temadagar om förintelsen, skolor med konservativa rektorer kan välja att i stället högtidlighålla slutet på den turkiska belägringen av Wien år 1683. En händelse som är central i myten om Österrike som det kristna västerlandets sista utpost, som landet med en historisk mission att förhindra en turkisk – läs muslimsk – invasion av Europa.

En myt som konservativa, katolska krafter odlat, men som utnyttjats politiskt framförallt av nationalistiska och islamofobiska FPÖ. Ett parti vars kandidat lovade att vara en president för »alla österrikare«, i skarp kontrast mot Van der Bellens inkluderande löfte att vara en president för Österrikes alla invånare. En enorm skillnad.

Österrikes president utser regeringsbildare. Det är därför praxis att sittande regeringschef formellt erbjuder sig att avgå när en ny president väljs. Det är också praxis att presidenten ber regeringschefen att sitta kvar.

Med Norbert Hofer som president hade denna praxis mycket väl kunnat brytas, och en ny regeringsbildare hade kunnat utlösa nyval. Mycket tyder på att det blir nyval i Österrike snart ändå. Nu ger Van der Bellens seger medvind till inte minst till den socialdemokratiska premiärministern Christian Kern som helhjärtat stöttat Van der Bellen.

I resten av Europa ger världens första gröna president hopp om att den högerpopulistiska trenden kan brytas. Van der Bellen är den populistiska politikerns motsats: en professor i nationalekonomi som byggt sin popularitet på saklighet, värdighet, respekt för demokratins institutioner.

Van der Bellen vann i alla stora städer, men hans kampanj har bevisat att också stora delar av landsbygden kan övertygas av en modern miljöpartist. Ungdomarnas röster vann han också. Hoppfullt, som sagt.