debatt Att hålla fast vid 90-talets finanspolitiska regelverk leder klimatpolitiken fel. Vi föreslår därför att det vid sidan av statsbudgeten skapas en grön budget som finansieras genom gröna obligationer, skriver Bengt Åke Berg och Karin Rudebeck.
Om Sverige ska ha någon chans att uppnå vårt mål för klimatpolitiken om netto noll utsläpp 2045 så krävs avsevärt större insatser än hittills. Många studier har konstaterat detta, senast Klimatpolitiska rådet. Man ser också det finanspoliska ramverket som ett hinder. Vi anser därför att det behöver förändras från en broms idag till ett kraftfullt verktyg.
Den svenska finanspolitiken bygger på två politiskt fastlagda normer. Statens budget ska över en konjunkturcykel gå med 0,3% överskott, och statsskulden får inte överstiga 35 % av BNP. Under coronakrisen har regeringen, med stor politisk enighet, tillfälligt brutit dessa normer. Stor, men inte total, enighet råder också om att när pandemins effekter avtagit ska man åter styra mot dessa normer. Mot ett regelverk som fastställdes under 90-talets ekonomiska kris, under helt andra ekonomiska förutsättningar än de som nu råder. Och i ett läge där klimatpolitiken måste ges en överordnad roll.
Att hålla fast vid 90-talets finanspolitiska regelverk i detta nya läge leder fel.
Det ursprungliga syftet med regelverket var att begränsa inflationen, att inte vältra över skulder på kommande generationer
En tidig kritiker av överskottsmålet var den nyligen bortgångne ledande svenske nationalekonomen, Assar Lindbeck. Redan 2008 tog han upp frågan (Riksgäldskontoret och SNS). Han menade att utan en kritisk granskning av argumenten för överskottsmålet kunde det ”få karaktär av politiskt-ideologiskt mantra som ständigt upprepas utan närmare eftertanke.”
Nio år senare kom han tillbaka till frågan, i en intervju i Dagens Arena 2015:
”Det värsta var under valrörelsen i fjol (2014) då Borg och Andersson tävlade om att ta överskottsmålet på störst allvar, vem som var strängast när det gäller överskottsmålet. Det var en grotesk situation”… ”De började med ett medel som användes i en tillfällig situation.” Lindbeck menade att man borde starta med frågan ”Vad vill man (ha) för storlek på statsskulden på längre sikt?”
Det ursprungliga syftet med regelverket var att begränsa inflationen, att inte vältra över skulder på kommande generationer, att skapa en buffert som skulle sänkas i takt med att andelen äldre av befolkningen ökade samt att skapa en reserv för framtida kriser. Inget av dessa syften talar för att i dag behålla den nuvarande formen.
Nu dominerar andra problem. Behoven inom äldreomsorgen är mycket tydliga. Vi har också blivit medvetna om hur stor vår upparbetade klimatskuld är. Det är omöjligt att exakt kvantifiera de ekonomiska konsekvenserna av att hantera klimatskulden. Som ett exempel på en kalkyl kan nämnas att det enligt OECD (Financing Climate Futures 2018) skulle behövas det obegripligt stora beloppet 6,9 trillioner (miljarder miljarder) per år fram till 2030. Det motsvarar ca 8 % av världens BNP.
Målet om ett skuldankare på 35 % måste vägas mot behovet att beta av vår klimatskuld och att nå målet om netto noll utsläpp 2045.
Statsbudgeten bör delas upp i två delar, liknande den uppdelning mellan en drift -och en kapitalbudget som ibland diskuteras. Den ”vanliga statsbudgeten” skattefinansieras helt, dvs. balanseras över en konjunkturcykel. Att slopa överskottsmålet ger ett visst, men inte tillräckligt, bidrag för andra behov, t ex inom äldreomsorgen. Skuldankaret bibehålls vid 35 %.
Vi föreslår att vid sidan av den ”vanliga statsbudgeten” skapas en grön budget som finansieras genom gröna obligationer och som årligen tillförs i genomsnitt 1,25 % av BNP upp till en särskild skuldkvot om 25 % 2045. Denna gröna budget skulle bidra till att finansiera nödvändiga klimatinsatser. Behoven av satsningar brådskar och den årliga avsättningen kan varieras. Det sammanlagda skuldankaret år 2045 skulle bli 60 %.
För närvarande uppgår skuldkvoten till knappt 40 % men Finansdepartementet (Vårbudgeten 2021) räknar med att det om några år kommer tillbaka till ca 32 %. Detta kan jämföras med Japans skuldkvot på 250 %, USA:s på 93 % och Storbritannien på 114 %. (IMF World Economic Outlook, April 2021) Inom EU finns ett skuldankare fastlagt i Maastrichtfördraget där länderna får ha en skuld om högst 60 %. Men praktiskt taget alla euro-länder ligger klart över med t.ex. 160 % i Italien, 121 % i Frankrike och 73 % i Tyskland.
Vi skulle således ligga under andra länder även om gränsen för skuldankaret justerades till just de 60 % som EU kräver.
Fram till 2045 skulle vi alltså kunna göra klimatinsatser som motsvarar sammanlagt 25 % av BNP och ha en motsvarande ”grön” statsskuld”. Vid den tidpunkten har våra barnbarn förhoppningsvis fått egna barn. Vi kan nu välja vad vi ska överlåta till dem: ett bättre klimat och en reducerad klimatskuld eller en lägre finansiell skuldkvot än vad praktiskt taget alla andra länder har. Detta är inte en nationalekonomisk utan en moralisk och politisk fråga.
Bengt Åke Berg, fd. budgetchef finansdepartementet
Karin Rudebeck, fd. statssekreterare finansdepartementet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
