Kortsiktig kritik av grönt stål

Investeringar i grönt stål är hållbart och nödvändigt, men klimatförnekelsepopulism och rädsla för ett nytt Stålverk 80 driver på kritiken.

Det ”gröna stålet”, eller hybrit-projektet, är ett avgörande och strategiskt projekt för att vi ska kunna hålla nere den globala uppvärmningen på hanterbara nivåer.

Det är också viktigt eftersom det överbryggar den tidigare spänningsfyllda konflikten mellan industriutveckling och miljöhänsyn. Länge stod miljö mot arbete, tillväxt mot naturvård.

Hybrit är ett löfte om att framtidens stålproduktion kan bli fri från koldioxidutsläpp. SSAB:s, LKAB:s och Vattenfalls satsning är dessutom en viktig pusselbit i återindustrialiseringen av norra Sverige, som under lång tid förlorat arbetstillfällen och invånare.

Det rör sig förstås om betydande investeringar. Inte minst i de involverade företagen. Dessutom kommer det att krävas stora mängder el och därför en kraftigt utbyggd produktion av elektricitet. Ökad inflyttning förutsätter investeringar i såväl infrastruktur som bostäder. Både den offentliga sektorn och privata företag kommer att behöva göra stora investeringar. Det är ett mönster vi känner igen från tidigare teknikskiften och infrastruktursatsningar genom historien.

Risken är att högern skjuter ner satsningen

Dessutom har vi att hantera ett relativt kort tidsfönster. Men EU:s regelverk och system för utsläppsrätter blir det i praktiken förbjudet att släppa ut koldioxid år 2040. Dagens teknik innebär att produktionen av ett ton stål leder till utsläpp på två ton CO2.

Det är med andra ord en överlevnadsfråga för svensk industri, om inte produktionen, inkomsterna och arbetstillfällena ska förläggas någon annanstans i världen.

Just den detaljen nämns inte bland de allt mer högljudda kritikerna mot att Sverige satsar på det gröna stålet. Svenska Dagbladets Peter Wennblad hävdar att ”svenskarna köper klimatgrisen i säcken”. I en debattartikel i Dagens Industri undrade Jimmie Åkesson varifrån ”dessa pengar” ska tas: ”hur mycket ska detta projekt få kosta?” Två forskare knutna till några av näringslivets många forskningsinstitut, Magnus Henrekson, Institutet för näringslivsforskning och Christian Sandström, Ratio, är oroliga för att det gröna stålet i Norrland är ”ett nytt Stålverk 80?” Och nu vänder sig Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg direkt till näringsministern: ”Klarar du att säga nej, Ebba Busch?”.

Vad beror allt detta på och vilka är egentligen kritikernas bevekelsegrunder?

Ett skäl är förmodligen att Sverigedemokraterna vill exploatera klimatfrågan. Här har vi att göra med politiskt motiverad klimatförnekelse, eller i varje fall ett försök att lugna oss med att allt detta hör framtiden till och inte är något vi behöver bekymra oss för här och nu. Det är fråga om ren och skär klimatförnekelsepopulism.

För andra finns säkert en aversion mot att staten i allmänhet gör av med för mycket pengar. Och inte heller bör engagera sig i den här typen av satsningar överhuvudtaget. Kopplingen till Stålverk 80 är härvidlag avslöjande. Det var ett stort projekt för att bygga ut stålproduktionen i Luleå, som skrinlades när basindustrierna krisade vid 1970-talets slut.

Ett annat element kan möjligen vara ren och skär kverulans och konservatism, särskilt som att det gröna stålet i så hög grad har kommit att förknippas med såväl näringslivet som med facket. Den förra regeringen och Stefan Löfven omfamnade och bejakade också hybrit-projektet med hull och hår.

Finns det risk att högern skjuter ner den här satsningen?
Ja, risken är uppenbar. I höstas avbröt den nya regeringen arbetet med nya stambanor för höghastighetståg och stoppade andra järnvägsprojekt. Trots att Moderaterna tidigare bejakat dessa satsningar och moderniseringar.

Men det har alltid funnits korpar som varnat för den stora staten och att kostnaderna drar iväg. Men investeringar av det här slaget har ofta visat sig hållbara och nödvändiga. De har också ofta byggt på både privat och offentlig finansieringen. Elektrifieringen av Sverige är ett sådant exempel. Eller ta vatten och avlopp. Det var samhällsekonomiskt lönsamma satsningar. Men gick kanske inte att räkna hem i en kortsiktig företagsekonomisk kalkyl. I vår tid kommer klimatomställningen att kräva extraordinära investeringar.

För att klara detta behöver vi politiker som vågar tänka bortom nästa val och opinionsmätning. Som kan fatta beslut som ser bortom dagen och nuet.

Klockan fyra en juninatt 1941 lämnade ledamöterna i Stockholm i Stadshuset efter en sex timmar lång debatt. Beslutet att bygga en tunnelbana i huvudstaden hade precis klubbats. Beslutet fattades mitt under ett brinnande krig. Resten är – som det brukar heta ­– historia.

Det fanns olyckskorpar även på den tiden. Som hävdade att prislappen skulle bli för hög, att det skulle bli för dyrt, och retoriskt ställde frågan varifrån alla dessa pengar skulle tas. Varje tid har sina kverulanter. Vi ska vara glada att de inte fick sin vilja igenom den gången. Och ska innerligt hoppas och arbeta för att deras motsvarigheter i dag inte lyckas att stänga dörren till framtiden.