Som sagt, det finns inga gränser för den Reinfeldtska budgetdramaturgin. I förrgår dök de fyras gäng upp i Hallunda, rev av en presskonferens och delade ut fyra miljarder kronor till rättsväsendet. Syftet är att uppfylla vallöftet om 20 000 anställda poliser innan 2010 och att ge övriga rättskedjan resurser för att ta hand om de brott som de nya friska rekryterna kommer att klara upp när de blir fler.
Även om man för stunden bortser från det slående i jämförelsen mellan de krisdrabbade kommunernas (läs: vården-skolan-omsorgens) tilldelade tio miljarder och rättsväsendets fyra, finns flera problematiska inslag i regeringens beslut.
Att ge polisen mer pengar är i sig inte fel, men att göra det utan att ställa vidare krav på verksamheten än att poliserna ska bli numerärt fler är vanskligt. Som till exempel DN:s Peter Wolodarski redan konstaterat är det frapperande att polisen – som står för den kanske viktigaste myndighetsutövningen i landet – tillåts att mäta sin verksamhet i kvantitet snarare än kvalitet.
Att den senare inte är på topp kan såväl empiri som det dagliga nyhetsflödet vittna om. Poliser som läcker topphemligheter till kriminella grupper, som tittar på dvd i stället för att sköta spaningsuppdrag och som lämnar ut utredningsmaterial till romantiska objekt är bara några noteringar ur sommarens medieflöde.
Ändå kommer de fyra miljarderna utan krav på höjd kvalitet i verksamheten. Allt blir bättre med fler poliser, oavsett vad poliserna gör på jobbet tycks vara Justitiedepartementets och Betong-Beatrice Asks melodi.
Även valet av plats för presskonferensen är problematiskt. Att dela ut fyra miljarder kronor till fler poliser på plats i Stockholmsförorten Hallunda i Botkyrka samtidigt som andra delar av landet plågas av bränder och stenkastning mot poliser och brandmän skickar signaler om att det "krig" som rasar i förorterna främst är en disciplinär fråga som botas med fler poliser och hårdare tag.
Det är inte bara populistiskt, utan även i strid med all samlad expertis på området. Händelser som de i Gottsunda och Rosengård uppstår – liksom kriminalitet – inte ur tomma intet. De har framför allt sina rötter i fattigdom, upplevelser av att sakna möjlighet att påverka sitt eget liv och samhället och brist på kommunala resurser som bra skolor, fritidsledare och förskolor. Regeringens politik på just de områdena är dessvärre allt annat än betryggande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
