Josefin Brink (V) avvisar i Dagens Arena den 7 september vårt förslag om en jämställdhetsfond med klassisk vänsterretorik om att vi ”kapitalt bortser från den mest grundläggande klassanalysen och istället vill använda skattemiljarder till att subventionera lönekostnader för företag som H&M, IKEA och Axfood.”
Vi är helt överens med Brink om behovet av en individualiserad föräldraförsäkring som ett viktigt verktyg för att stärka kvinnors ställning i arbetslivet, även om vi inte tror att det räcker. Det är däremot inte hennes samarbetspartier i det rödgröna samarbetet, där frågan tydligen har så låg prioritet att det gemensamma valmanifestet inte ens innehåller den blygsamma tredelning som de tidigare sagt sig vara överens om.
Brinks mirakelmedicin nummer två för jämställda löner heter barnomsorg på obekväm arbetstid och en ”utbyggnad av den offentliga äldreomsorgen”. Men även om dessa förslag – som också är bra – finns med i det rödgröna valmanifestet så presenteras de inte som åtgärder för jämställda löner. Barnomsorgsreformen syftar enligt valplattformen till att ”vardagen ska gå ihop för många småbarnsföräldrar”, och utbyggnaden av äldreomsorgen motiveras med de äldres behov.
Det är inte så konstigt, och det är fullt lovvärda motiveringar. Och det kan kanske verka som hårklyverier att diskutera vilken motivering som används. Men sättet som Vänsterpartiet och de rödgröna hanterar frågan om jämställda löner på är symptomatiskt. Det är nämligen sällan kvinnors rättigheter står i fokus. I stället är det invanda klassanalyser och traditionell välfärdspolitik som sitter i förarsätet. När politiken utmanas från feministiskt håll dyker feministiska analyser upp – som en efterhandskonstruktion: ”Se! Vår vanliga politik råkar vara just det som gynnar kvinnor bäst!” Resultatet har blivit därefter: Lönegapet består, trots åtskilliga år med socialdemokratiskt och vänsterpartistiskt maktinnehav.
Bara någon enstaka procentenhet av lönegapet förklaras av den sortens ”enkel företagsekonomisk rationalitet” som Brink talar om. Det är illa nog, men vi är övertygade om att den största delen helt enkelt beror på att de arbetsuppgifter som kvinnor utför värderas lägre – för att de utförs av kvinnor. Könsmaktordningen är inte i första hand en kapitalistisk kalkyl, utan en envist återkommande uppdelning av världen i manligt och kvinnligt, med stora minustecken framför allt som kallas kvinnligt. Det är ett mönster som reproduceras i våra sovrum, i media och reklam – och i lönekuverten.
För jämställda löner behövs alltså ett politiskt initiativ som siktar in sig på kärnfrågan: lönerna. Vi tycker att det är rimligt att ansvaret delas av arbetsgivarna och skattebetalarna. Om Vänsterpartiet hellre vill lagstifta om omfördelning inom arbetsgivarkollektivet utan tillskott av skattemedel så vore det ett intressant förslag, även om vi tror att vi har ett mer konstruktivt och realistiskt förslag. Men sådana vänsterpartistiska förslag lyser med sin frånvaro. Effekten riskerar att bli att de lågavlönade kvinnorna får vänta på att bättre barnomsorg och en – på oviss framtid uppskjuten – individualisering av föräldraförsäkringen ska ge omvälvande dynamiska effekter i arbetsgivarnas lönekalkyler.
Behovet har sällan varit tydligare av ett självständigt feministiskt parti, som inte låter sig bakbindas av politiskt vanetänkande eller lojaliteter med manliga maktstrukturer i samhället.
Gudrun Schyman, talesperson, Feministiskt initiativ
Birger Östberg, riksdagskandidat, Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
