Trots många år av utfästelser från såväl politiker som arbetsmarknadens parter är lönegapet mellan kvinnor och män i stort sett oförändrat sedan tre decennier tillbaka. År 1981 tjänade kvinnor i genomsnitt 83 procent av mäns löner, idag är motsvarande siffra 84 procent.
Under Almedalsveckan tidigare i somras gjorde vi i Feministiskt initiativ vad vi kunde för att få upp frågan på dagordningen. Vår symboliska protest i form av att bränna 100 000 kronor – motsvarande vad landets kvinnor går miste om per minut – fick eko i hela världen. Även om många först förfasade sig över tilltaget ser vi nu att allt fler håller med om att det verkligt upprörande är att vi fortfarande, år 2010, har lön efter kön.
Kvinnor tjänar i genomsnitt 4 700 kronor mindre än män i månaden. Den svenska arbetsmarknaden är starkt könsuppdelad och mansdominerade yrken och sektorer värderas konsekvent högre än kvinnodominerade. Det är skillnad på vården och verkstaden, på Ica och IT, på socialsekreteraren och ingenjören. Det var denna djupa och långvariga orättvisa som vi ville sätta fingret på genom en aktion som ingen skulle kunna undgå att prata om.
Det som inte fått lika stor uppmärksamhet är att flera fackförbund i dag menar att en del av ansvaret för lönefrågan måste lyftas till en politisk nivå. Såväl Lärarförbundet, Vårdförbundet, SKTF som Kommunal var mycket tydliga på denna punkt under det seminarium som Feministiskt initiativ arrangerade under Almedalsveckan. Dagens ordning ger nämligen inte facken möjlighet att på egen hand åtgärda lönegapet. De olika fackliga organisationerna har ansvar för sina medlemmar, inom sin del av arbetsmarknaden. Att arbeta för utjämning mellan olika sektorer riskerar att gå på tvärs med medlemmarnas intressen.
Den vanliga invändningen mot politiska krav på lönehöjningar i typiska kvinnoyrken brukar annars vara att staten inte ska bedriva lönepolitik och att den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter står för lönebildningen, bör respekteras och bevaras. Men den svenska modellen har misslyckats kapitalt är det gäller att reducera lönegapet mellan kvinnor och män. Därför är Lärarförbundets, Vårdförbundets, SKTF:s och Kommunals besked mycket glädjande.
Från riksdagspartierna lyser dock relevanta åtgärdsförslag med sin frånvaro. Från vänstern brukar svaret handla om att kommuner och landsting ska tillföras mer pengar. Tanken är att mer resurser till den offentliga sektorn ska leda till att lönerna höjs inom vård, skola och omsorg. Denna strategi för höjda kvinnolöner bortser dock helt från de underbetalda kvinnorna inom den privata sektorn. Och vi vet av erfarenhet att resurstillskotten till offentlig sektor hittills inte har resulterat i ett minskat lönegap – av det enkla skälet att kvinnors löner inte prioriteras framför andra behov i den offentliga sektorn.
Jämställda löner är en huvudfråga för Feministiskt initiativ i valet och vi är det enda parti som har ett konkret politiskt förslag på hur vi kan nå dit. Vi föreslår att hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer kvinnors löner. Fonden finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med en halv procentenhet och ett lika stort statligt tillskott. Kostnaden för statskassan för denna reform uppgår till cirka 5 miljarder kronor per år.
Många har haft lång tid på sig att göra mycket, men förändringarna har uteblivit. Nu är det dags att bekänna färg. Eller ska landets felavlönade kvinnor vänta ytterligare 30 år? Vi i Feministiskt initiativ har tröttnat på att vänta. Därför ställer vi upp i årets val – med en konkret politik för jämställda löner.
Gudrun Schyman, talesperson och riksdagskandidat, Feministiskt initiativ
Birger Östberg, riksdagskandidat, Feministiskt initiativ
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
