Ledare Som desperata rop på hjälp fortsätter vägar att blockeras och gula västar att fylla Frankrikes gator. Anledningen att ropen inte tystnar, är att den privilegierade urbana medelklass som äger makten att göra något åt de allt orättvisare villkoren, vägrar att lyssna.
På nyårsafton hade jag en trevlig snickare från Kisa till bordet. Vårt livliga samtal kom att handla om konsekvenserna av höjda bensinskatter, den överkonsumerande urbana medelklassens självgodhet och utarmningen av den svenska landsbygden.
»Det börjar röra på sig«, sa han gillande och syftade på den franska proteströrelsen Gula västarna.
Min nye bekantskap från Kisa är ett bra exempel på hur de allt större skillnaderna i välstånd, hälsa och livsmöjligheter mellan regioner både nationellt och internationellt, ger upphov till en jäsande frustration som på sista tiden har fått sitt utlopp i Gula västarna – en proteströrelse som snabbt sprider sig över klotet.
För det som började i oktober med två ursinniga långtradarchaufförers uppmaning i sociala medier till »national blockad« av det franska vägnätet, har förvandlats till en lika brokig som global företeelse med avknoppningar från Bryssel till Basra.
Vad som ursprungligen var en reaktion mot den franska regeringens planer på att höga priset på bensin och diesel, handlar idag om allt ifrån bristen på vårdpersonal utanför tätorterna, höjda elräkningar och sänkt pensionsålder till bostads- och arbetsmarknadspolitik.
Förtroendet för politikens förmåga att förbättra livet för vanliga människor har satts i gungning
I Dagens Arena beskrev nyligen några analytiker på Ipsos hur förtroendet för politikens förmåga att förbättra livet för vanliga människor på många håll har satts i gungning.
När den franske författaren Édouard Louis hyllade, självbiografiska debutroman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule kom ut var vissa Paris-kritiker skeptiska.
Louis berättelse om sin brutala uppväxt som homosexuell med konstnärsdrömmar i en av de fattigaste och hårdaste industrialiserade delarna av norra Frankrike där nästan alla röstar på Nationella Fronten, tycktes den alldeles för osannolik. Finns det sådana människor som Louis pappa i dagens Frankrike? frågade sig en läsare.
Och det är där, i gapet mellan »la France profonde« och Paris intellektuella elit som inte bara Marine Le Pen och hennes 25 procent av väljarna, utan även Gula västarna och deras anhängare, ryms.
Gula västarna har kallats många saker, från medborgarrevolution till samhällsfarlig populist-rörelse. Det sistnämnda kanske oftare sedan Florian Philippot, tidigare valstrateg för Marine Le Pen, har patentregistrerat namnet De Gula Västarna och meddelat att han siktar på EU-valet i vår.
Även om fenomenet ännu till största delen är franskt, finns grogrunden för samma typ av svårdefinierad proteströrelse i hela världen.
Överallt, inte minst i Europa, ser vi hur ekonomisk ojämlikhet, sjunkande förtroende för etablerade politiker och en allmän känsla av att samhällsmaskineriet gått i stå, leder till att stödet för nya politiska rörelser både till höger och vänster om den politiska mitten ökar.
Det är befogat att tolka de nya politiska manifestationerna som desperata rop på hjälp. Och anledningen att ropen skallar högre och högre, är att den privilegierade urbana medelklass som äger makten att göra något åt de allt orättvisare villkoren, vägrar att lyssna.
Lästips från Arena Essä:
Det folkliga missnöjet väcker medelklassens förakt
De gula västarna kan inte vara vänsterns hopp
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
